You are currently browsing the monthly archive for september 2011.
Kom att fundera på vad jag lyssnade på för musik som tonåring. Det har varit en hel del olika band men om jag listar de LP-skivor jag lyssnade på, för de är inte så många. De är rangordnade enligt mitt tycke.
- Black Sabbath – The Eternal Idol
- Def Leppard – Pyromania
- Scorpions – Savage Amusement
- Judas Priest – Turbo Lover
- Black Sabbath – We Sold Our Soul For Rock ‘n Roll
- Judas Priest – Unleashed In The East
- Helloween – Keeper Of The Seven Keys pt. 1
- Helloween – Keeper Of The Seven Keys pt. 2
Jag har länge funderat på att köpa en ny gitarr och det är närmast en modell som intresserar, nämligen en Les Paul. Det är ju en klassisk modell med otroligt sound, om det är ett bra exemplar. Dilemmat är närmast om jag ska satsa på en väldigt dyr (Gibson), en någorlunda dyr (Epiphone) eller en billig (Harley Benton eller annan kopia). Det lutar mot en dyr eller åtminstone någorlunda dyr, billiga är nog uteslutna fast även de kan vara riktigt bra om man har tur.
Naturligtvis får man en bättre gitarr för mera pengar men man kan även göra fynd med billigare modeller. Epiphone gör vanligvis bra gitarrer men kvalitén varierar mera jämfört med Gibsons motsvarande. Frågan är om det lönar sej att betala 2-3 ggr mera, eller t.o.m ännu mera, för en gitarr som ser och känns nästan lika. I soundet finns det en viss skillnad och jag föredrar Gibsons sound som har mera spets, kanske dålig beskrivning men jag vet inte hur jag ska förklara det tydligare. Epiphone låter vanligtvis mera dämpade men jag har två Epihone SG:n och jag vill ha en Les Paul med lite mera spets.
Jag har provlyssnat på olika modeller via Thomanns webshop och det finns en Epiphone som har mera spets, nämligen Les Paul Ultra. Jag vet inte hur pass man kan lita på deras exempelljud men den låter nästan som en Gibson och den är också ganska dyr för att vara Epiphone men trots allt billigare än en Gibson. Vissa hävdar också att en dyr, relativt sett alltså, Epiphone är bättre än en billig Gibson men själv vet jag inte om detta stämmer. Jag har prövat ett par modeller i en lokal musikaffär och där såg Epiphonen de hade bättre ut än Gibsons modell, för den modellen var en sådan jag föredrar, men Gibsonen lät bättre. Tyvärr var den också dubbelt dyrare fast det var en enklare modell.
Jag vill alltså ha en kvalitéts gitarr och därför lutar det mot Gibson men om jag hittar en bra Epiphone, så är den nog ett alternativ. Jag tänker inte satsa några enorma summor och då tror jag nästan att en Epiphone är ett vettigare val. De två Epiphone jag nu har är jag nöjd med, fast den ena är väldigt mycket spelad med och det syns. Jag fick den återupplivad genom att byta kabel mellan gitarren och förstärkaren, för jag använde tidigare billiga skräpkablar och had ejag vetat vilken skillnad de kan göra, hade jag bytt den för länge sedan. Genom bytet fick jag mera sustain och spets i soundet, om än inte riktigt så mycket som jag vill ha, men nu är det mycket enklare att lyckas med t.ex. pinch harmonics. Soundet är i.o.f sej ok redan nu men jag vill ha en gitarr som låter lite annorlunda än de jag har och som känns bra. Min Iommi signature SG är visserligen mycket bra men den är på sätt och vis lite för speciell med sina korsinlägg.
Jag borde hitta en affär som har en Epiphone Les Paul Ultra för att testa och jämföra. Jag skulle inte vilja köpa den via webben utan att testa först, även om man får dem ca 30% billigare via nätet. En timmes bilväg bort finns en affär som har ett stort urval men jag tror inte de har Ultran i lager.
Jag är starkt emot dödstraff och här är ännu ett argument varför dödstraff inte är moraliskt rätt. Man kan aldrig vara tillräckligt säker på att den man avrättar faktiskt är skyldig och förtjänar att dö. Visst, det finns ganska uppenbara fall, som t.ex. fallet Norge men även där finns det frågetecken som gör att det blir omoraliskt att dömma honom till döden. Det som gjordes i USA var mord. Mord utfärdat av delstaten men det är ju inte så förvånande egentligen, för staten själv ansvarar ju för massmord maskerat som krig emot terrorism.
Om dödstraff skall vara ett rättvist straff, så bör det också utföras med 100% säkerhet och det kan sällan eller aldrig uppnås. Därför bör dödsstraff slopas. Nu är det ju många som vill få dödsstraff hit till norden också men de har knappast tänkt igenom saken från alla kanter, utan reagerar bara av känsla. Det är ju svårt att hitta sympatier för t.ex. Breivik men att döda honom är inte rättvisa, utan mord. Jag skulle visserligen inte slösa några tårar på hans bortgång men det faktum att man i USA t.o.m medger att det finns en viss procent oskyldiga som blir avrättade och att få tycks se detta som ett verkligt problem, det gör mej mycket ledsen.
En oskyldigt avrättad är en för mycket och därför bör man inte fortsätta, för man kan inte garantera att det inte händer igen. Över 1000 personer (1268 enligt Aftonbladet) har blivit avrättade i USA sedan 1977 och jag har hört uppskattningar att 10% skulle ha varit oskyldiga. Det skulle alltså vara frågan om mer än 100 mord på oskyldiga om detta är sant och detta är något som accepteras av många. Oförsvarbart anser jag och det finns som tur många som är av samma åsikt. Det tycks ofta vara färgade som blir dömda till döden, så det verkar ju vara en modern form av lynchning det är frågan om.
Det är inte jag som har sömnproblem denna gång, eller jo, men inte direkt, utan det är vår äldsta son som effektivt ser till att ingen får någon ro att sova. Alla tre barnen sover i samma rum. Orsaken till att han inte sover i ett eget rum, är det att han inte tål att vara ensam. Det är så illa att det inte ens räcker att hans säng ligger fast i hans lillebrors säng och det är max 50 cm mellan dem när de ligger i egna sängarna, utan han måste likväl flytta sej bredvid sin lillebror och sova.
Det innebär att lillebror får det svettigt värre och kan inte sova ordentligt. Därtill vänder och vrider han på sej. Lillebror är ofta trött p.g.a han inte fått sova ordentligt och för att göra saken ännu värre, blir han ofta väckt på morgonen av storebror som inte vågar vara vaken ensam. Vi har förbjudit honom att sova i samma säng och väcka andra som ännu sover men det hjälper inte. På natten smyger han ner i samma säng och på morgonen hittar han på hur han får de andra att vakna utan att han har ”väckt” dem. Han är väldigt listig.
Igår somnade han samtidigt som frun nattade de andra barnen men när hon steg upp knakade golvet till en aning och det väckte honom. Efter det vägrade han stanna i sin säng, utan steg hela tiden upp och klagade på att han inte kunde sova. Det är en hopplös situation och jag var tvungen att lägga mej bredvid honom för att han skulle somna. Det gjorde han ganska snabbt men så fort jag rörde på mej vaknade han och sedan höll han sej åter vaken och steg hela tiden upp. Jag försökte ännu en gång samma sak och fast han somnade och sov ordentligt, lyckades han vakna så fort jag rörde på mej.
Då försökte jag med att stå vid sänggaveln och övervaka att han börjar sova. Han verkade sova men så fort jag lutade mej ut ur rummet (sängen står bredvid dörren), så började han röra på sej. Jag stog i nästan en timme innan han sov men så fort jag lämnade rummet vaknade han åter. Hur han gjorde det vet jag inte. Han måste sova med ögonen öppna lika som när han var liten. Då kunde man se hur ögonen var på glänt och pupillen rörde på sej efter ljuset. Detta fast han annars snarkade och sov.
Man blir galen för mindre. Två timmar kämpade jag med att få honom att stanna i sängen och sova men till sist fick jag ge upp och gå och lägga mej själv. Detta är inte första gången men det blir gradvis värre. Emellanåt har han nog somnat riktigt bra och utan strul men nur har det varit problem i snart en månad. Det kan ha något att göra med att frun börjat arbeta. Han tål ju inga förändringar och det har varit en del sådana nu. Ikväll får han gå och lägga sej senare för det går inte att få honom att somna samtidigt som de andra.
Han tycks inte behöva lika mycket sömn som andra barn. Han somnar ofta mellan kl. 22-23 men vaknar likväl vid 7 tiden på morgonen. Då ser han till att alla andra också vaknar, vanligen genom att börja sjunga eller prata högt för sej själv. De andra barnen skulle nog sova ett par timmar till och jag tror också att de skulle behöva det, för alltid när han är hos morföräldrarna, så sover de andra mycket längre än annars. De tycks ha kronisk sömnbrist, lika som vi vuxna och speciellt då jag. Jag har svårt att somna, speciellt när jag blir stressad. Jag har i princip lidit av kronisk sömnbrist sedan han föddes men inte alltid p.g.a honom.
Hans sömnproblem beror nog på Sensorisk Integrations Dysfunktion och vi ska försöka få hjälp, för detta kan inte fortgå. Speciellt inte när de andra barnen lider p.g.a det. Han har ju blivit undersökt tidigare av psykologer men ingen har föreslagit detta. Först pratades det om Aspergers, som sedan föll bort, vilket är helt rätt, för han har inte det då han uppträder enbart delvis som om han skulle ha Aspergers. Det som är lite förvånande är att ingen sagt något om alternativ och vad det skulle kunna vara istället, för hans uppträdande är trots allt inte normalt, tyvärr.
När han var yngre, före skolåldern alltså, var det svårt att se någon definiv skillnade mellan honom och andra barn. Visst, man märkte att han var annorlunda men inte tillräckligt för att kunna säga något säkert. Nu när han är äldre, 8 år, blir det allt mer tydligt att allt inte är som det ska. Han kan emellanåt uppträda relativt normalt men det finns en del saker som sticker ut allt mer. T.ex. kan han inte säga hejdå till någon som inte hör till familjen, inte ens om han uppmanas. Han kan inte gå på toaletten i skolan och tidigare åt han väldigt dåligt där. Antagligen gör han det fortfarande.
Som gammal Black Sabbath fan blev jag en aning överraskad när jag snubblade på denna cover. Vem hade väntat sej att William Shatner skulle göra en Black Sabbath cover och därtill på Iron Man. Intron låter skit men sedan blir låten bättre och är stundtals riktigt bra. Zakk Wylde är en mästare på gitarr och det hörs att han har spelat den förr.
Detta gäller alltså vår äldsta son som hade en extremt svår födsel med kraftig syrebrist. Han var nästan död när han föddes och de var tvugna att återuppliva honom. Han har alltid varit lite speciellt, även om han är mycket intelligent. Tidigare fick han Aspergers diagnos av en inkompetent psykolog. Låter kanske hårt att stämpla en psykolog som inkompetent enbart p.g.a en feldiagnos, då dessa diagnoser är svåra att ge, men det gör jag för att han hade bestämt diagnosen redan innan han träffat pojken och han gjorde aldrig någon riktig utvärdering p.g.a det. En riktig psykolog ifrågasatte diagnosen direkt han träffade pojken och efter utförliga undersökningar kunde han också argumentera varför pojken inte har Aspergers, trots att han har många symptom som tyder på det.
Sensorisk Integration Dysfunktion förklarar symptomen bättre och syrebristen vid födseln ger också en orsak till varför han skulle ha SID. Han har ett mycket känsligt smaksinne och äter inte vad som helst, han är mycket petig med maten. Han tål inte kraftiga ljud och tycker heller inte om tystnad, utan börjar föra egna ljud för att lugna sej, annars känner han sej ensam och det kan han inte hantera. Han har alltså nästan hela tiden nåt konstigt ljud för sej, förutom när han ritar för då koncentrerar han sej på det till 100% och kan glömma sin normala oro.
Han tål inte att vara ensam och han känner sej ensam om han är mera än ett par meter från någon. Ibland kan han glömma det och faktiskt vara ensam i ett rum men det är sällan. Han har aldrig varit ensam på riktigt, inte ens en kort stund, ja nån gång har han låtit oss hämta posten när han tittat på tv och då har han varit ensam i ca 2 minuter men det fungerar sällan. När han sover måste han krypa ner bredvid sin lillebror om han vaknar på natten. Det är ett problem för det stör lillebroderns nattsömn. Han vet detta och förstår det men kan inget åt det, för han kan inte hantera det. Det hjälper inte ens att han annars också sover i en säng som är bredvid sin lillebrors, han sover alltså normalt också ca 50 cm från sin lillebror men inte ns det är tillräckligt.
Han blir stressad av förändringar och varje förändring måste det förvarnas om, annars blir det kris om han inte fått tid att förbereda sej. Förändringar gör att han oroar sej så att han inte kan sova. Han har också stora svårigheter att ändra på sitt beteende, vilket orsakar svårigheter i skolan det kompromisser krävs ibland. Han går i en normal skola som är i övrigt perfekt för honom men vi är rädda för att han inte ska få fortsätta p.g.a att han är allför krävande vilket inverkar på de andra barnen. Han klarar sej annars bra i undervisningen men hans förmåga att ta initiativ är noll och det kräver mycket av lärarna och hindrar dem från att ge sin uppmärksamhet åt de barn som verkligen har svårt att lära sej. Dock kan man ju fundera vilket är viktigare, för han välmående borde ju också betyda något men ibland tycks lärarna glömma bort det. Att byta skola vore katastrof för att uttrycka det lindrigt.
Han har svårt att leka med andra barn. Det har tagit honom flera år att acceptera grannpojken som är ungefär i samma ålder. De har olika intressen och är på olika plan i utvecklingen. Vår son tycker mycket om djur och växter och är ett vandrande uppslagsverk. Grannpojken tycker om fotboll och att cykla på bakhjulet. De passar dåligt ihop. Som tur är finns det en annan pojke som delar hans intressen och han går t.o.m på samma klass. De är extremt goda vänner och är helt på samma våglängd. De t.o.m delar beteende till en viss del, de är båda lite speciella. Hade han inte denna vän vet jag inte hur han skulle klara sej. Genom honom har han lärt sej att delvis acceptera andra barn. Samma gäller också skolan, som tvingar honom att följa vissa normer och det är bra.
Han ogillar idrott för han är klumpig. Han tycker om att springa, eller så är det bara hans sätt att hantera vissa känslor han inte annars kan hantera. Hans klumpighet upptäcktes redan när han var lite och han fick fysioterapi ett tag men han skulle kräva mycket mera. Han ska nu börja med en idrottsaktivitet ämnad just för sådana som annars inte skulle idrotta. Det är bra, för jag tror att det kan hjälpa honom hantera sin osäkerhet och kanske hjälper det en aning mot klumpigheten. Hans osäkerhet och brist på självsäkerhet är ett stort problem. Han vågar inte ta initiativ och han låte hellre bli att försöka, fast han egentligen vill, än att pröva och misslyckas. Han vill inte göra något som han inte kan. Våra andra barn älskar när jag lyfter dem och håller dem upp-och-ner men sonen hatar det och har aldrig låtit mej ens lyfta honom mer än en liten bit. Han lät mej lyfta honom upp i övresängen men det tog länge och var svårt. Han blir helt stel av skräck genast han känner att jag tar om honom för att lyfta honom, fast det gör jag aldrig utan hans tillåtelse. Han tycker dock om beröring, tror jag i.a.f. för han har inte visat att han inte skulle det. Dock är han enormt kittlig och det tycker han inte om.
Ibland får han enorma utbrott när han inte får som han vill eller måste göra något som han inte vill. Han kan inte hantera dessa situationer om han är trött, stressad eller annars har en dålig dag. Ibland har det gjort att vi glömt att vara så förstående som vi borde. Vi glömmer lätt bort att han inte gör det med avsikt när vi själva är trötta. Just nu är vi extremt slutkörda men vi hanterar det på olika sätt och det är bra, för när en inte orkar vara en god förälder, så tar den andre över och är det. Tyvärr innebär det att vi inte har ork för varandra och det tär på äktenskapet men som tur är vi båda envisa och ger inte lätt upp. I annat fall hade vi inte längre varit gifta. Just nu har det varit för många omställningar för oss alla. Frun har börjat arbeta, de yngsta barnen har börjat på dagis och skolan ställer högre krav på sonen. Det gör oss alla trötta och slitna p.g.a hans uppförande. Jag vet inte hur vi ska orka men det finns nog inga andra alternativ än att bara orka. Det känns konstigt att de två minsta barnen (2 och 3 år) är knappt någon möda alls att ta hand om medan den äldre orsakar mycket mera arbete. Man kunde tro att det skulle vara tvärtom när han i teorin borde kunna ta hand om sej själv ens till en del, han är ju trots allt 8 år och lite borde man ju redan kunna begära av honom. Det har varit ett enormt arbete att få honom att tvätta tänderna själv ens en gång om dagen. Om hans utveckling fortsätter i samma takt blir han självständig när han fyller 60 år… Med tanke på hans födsel och vad han gick igenom de första dagarna kanske man borde vara tacksam över att han är över huvudtaget i livet och kan fungera någorlunda normalt. Ibland kan han under kortare stunder få en övertygad om att allt är som det ska.
När vi beskriver honom är det säkert många föräldrar som känner igen sina egna barn. Skillnaden är väl närmast det, att för oss är allt detta vardag medan för andra är det normalt bara en kort övergående fas. Alla har vi sämre dagar och vi reagerar alla olika på stress. Vår son kan inte hantera stress alls och alla förändringar orsakar stress för honom. Våra minsta barn somnar normalt inom 5-10 minuter medan den äldre kan ta flera timmar. Detta trots att han är helt slut och kan knappt hålla ögonen öppna. Då de andra har somnat känner han att han är ensam och då håller han sej avsiktligen vaken. Den enda lösningen är att lägga sej bredvid honom och natta honom men det är inte alltid så lätt. Speciellt när man själv är extremt trött och har annat man måste ännu göra.
Igår fick vi åter uppleva hans fobi-artade rädsla. Nu är det hundar han är rädd för och inte så mycket fjärilar. Hans rädsla för hundar är delvis förståelig, eftersom en hund hoppade på honom en gång men själva rädslan är inte rationell, eftersom det spelar ingen roll fast hunden är kopplad och inte ens bryr sej om honom. Han blir helt i panik och försöker springa iväg, vilket inte är speciellt lyckat, speciellt om det finns trafik i närheten. Om man är med honom på stan kan det bli enorma problem om man stöter på hundar. Lätt är det heller inte när vi har grannar som inte förstår att hålla sina hundar kopplade ”de är ju så snälla och inte gör det något”. Förklara det för en 8 åring som bokstavligen skakar av rädsla. Han kan helt enkelt inte hantera dessa känslor och därför blir en vanlig rädsla nästan som en fobi. Jag var själv också rädd för hundar som barn men det gick om av sej själv när jag blev äldre, jag vågar dock inte hoppas på det samma för vår son.
Vår 523i (E39) har behagat börja strula, eller egentligen har den gjort det ganska länge redan men nu börjar måttet bli rågat. Problemet är att den knycker ibland och ofta drar den dåligt. Ibland fungerar den riktigt bra. T.ex. en dag körde vi till svärföräldrarnas sommarstuga och på ditvägen drog den väldigt dåligt och knyckte lite ibland. Mot kvällen när vi körde hem var det inga problem, bilen drog helt normalt och inga knyckar alls.
Jag vet inte vad det beror på men jag ska byta bränslefiltret om det skulle hjälpa. Knyckandet tyder nog mera på ett problem med tändningen tycker jag men det blir väl att pröva sej fram vad som hjälper. Inga felkoder finns i systemet, så något uppenbart fel är det inte frågan om.
Sedan har bilen också en massa irriterande småfel som jag borde fixa. Backningslampan fungerar inte och inte heller bakrutetorkaren. Kanske är det fel i själva ledningarna, då de båda är fast i bakluckan. Om jag fick de felen samt knyckandet fixat, så skulle vi nog kunna fortsätta med denna bil ännu några år. För trots att den är mycket medkörd, så är det annars en bra bil.
Jag har nu åter börjat motionera efter att jag fick diagnos på rytmstörningarna. I lördags trampade jag 5 km på motionscykeln men mycket försiktigt och i långsamt tempo. Jag blev inte ens svettig. Igår var jag ute och joggade för första gången på flera veckor. Det kändes bra men jag tog det väldigt lugnt.
Hjärtat och lungorna orkade bra med men benen blev nog en aning trötta. Det är konstigt hur snabbt musklerna förtvinar när man håller en paus i motionerandet. Det kommer att ta en bra stund att få upp konditionen tillbaka och det förvärras att jag har sämre möjligheter att motionera nu när frun börjat åter arbeta.
Det var annars intressant att se att mitt blodtryck sjunkit från 127/99, när jag först såg en läkare angående rytmstörningarna, till 110/68, vilket är mitt normala tryck, när jag gjorde belastningsprovet. När jag gjorde provet hade jag inte längre konstanta rytmstörningar, vilket jag hade tidigare. Det var alltså en tillfällig störning att jag hade konstanta rytmstörningar men jag har stundvis rytmstörningar ännu och de blir jag nog inte av med.
Eftersom jag inte hade rytmstörningar under belastning, men nog ibland annars, tyckte läkaren att det inte var något fel på hjärtat och att inget behöver göras. Ingen medicin och inga fler undersökningar. Det passar mej utmärkt, eftersom jag mår nu åter bättre då jag inte längre har rytmstörningarna konstant. Jag var nog stressad och överarbetad, för det tycktes hjälpa att jag vilade. Att jag kompenserat för tröttheten genom att ta uppiggande tabletter, t.ex koffein och guarana, har nog inte varit speciellt bra.
De rytmstörningar jag har nu kan jag nog leva med. Jag vill inte ha mediciner, för de skulle sänka mitt redan låga blodtryck, vilket skulle inverka negativt på hur jag orkar. Jag skulle få svårt att motionera om jag använde mediciner. Jag fick dylik medicinering redan för ett par somrar sedan men jag har inte prövat dem, för neurologen som skrev receptet varnade just för att jag skulle få svårt att motionera p.g.a blodtrycket.
Häromdagen gjorde jag ett belastnings-EKG för att få reda på om rytmstörningarna inverkar under belastning. Trots att jag fick en del rytmstörningar direkt när jag börjad etrampa, så förekom inga störningar under själva belastningen. Det tolkade läkaren som att allt var bra och inget behöver göras.
Själva testet var ganska intressant. Trots att jag inte har motionerat alls de senaste veckorna, orkade jag ganska bra. Enligt läkaren 20% bättre än vad som anses normalt för min ålder. Det är trots allt inget bra resultat med tanke på hur mycket jag normalt motionerar men jag har alltid varit dålig på att cykla. Så var det nu också, det var benen som inte orkade men hjärta och lungorna orkade bra.
Min maxpuls var 188 under belastningen när det enligt tabellen borde vara 186, så det var normalt. Så nu gav läkaren grönt ljus för att börja motionera igen. Det kommer att bli svårt att komma igång igen men måste försöka, för jag vet hur viktigt det är för min hälsa.
Murbruk's blogg 
Senaste kommentarer