You are currently browsing the category archive for the ‘Aspergers’ category.
Detta gäller alltså vår äldsta son som hade en extremt svår födsel med kraftig syrebrist. Han var nästan död när han föddes och de var tvugna att återuppliva honom. Han har alltid varit lite speciellt, även om han är mycket intelligent. Tidigare fick han Aspergers diagnos av en inkompetent psykolog. Låter kanske hårt att stämpla en psykolog som inkompetent enbart p.g.a en feldiagnos, då dessa diagnoser är svåra att ge, men det gör jag för att han hade bestämt diagnosen redan innan han träffat pojken och han gjorde aldrig någon riktig utvärdering p.g.a det. En riktig psykolog ifrågasatte diagnosen direkt han träffade pojken och efter utförliga undersökningar kunde han också argumentera varför pojken inte har Aspergers, trots att han har många symptom som tyder på det.
Sensorisk Integration Dysfunktion förklarar symptomen bättre och syrebristen vid födseln ger också en orsak till varför han skulle ha SID. Han har ett mycket känsligt smaksinne och äter inte vad som helst, han är mycket petig med maten. Han tål inte kraftiga ljud och tycker heller inte om tystnad, utan börjar föra egna ljud för att lugna sej, annars känner han sej ensam och det kan han inte hantera. Han har alltså nästan hela tiden nåt konstigt ljud för sej, förutom när han ritar för då koncentrerar han sej på det till 100% och kan glömma sin normala oro.
Han tål inte att vara ensam och han känner sej ensam om han är mera än ett par meter från någon. Ibland kan han glömma det och faktiskt vara ensam i ett rum men det är sällan. Han har aldrig varit ensam på riktigt, inte ens en kort stund, ja nån gång har han låtit oss hämta posten när han tittat på tv och då har han varit ensam i ca 2 minuter men det fungerar sällan. När han sover måste han krypa ner bredvid sin lillebror om han vaknar på natten. Det är ett problem för det stör lillebroderns nattsömn. Han vet detta och förstår det men kan inget åt det, för han kan inte hantera det. Det hjälper inte ens att han annars också sover i en säng som är bredvid sin lillebrors, han sover alltså normalt också ca 50 cm från sin lillebror men inte ns det är tillräckligt.
Han blir stressad av förändringar och varje förändring måste det förvarnas om, annars blir det kris om han inte fått tid att förbereda sej. Förändringar gör att han oroar sej så att han inte kan sova. Han har också stora svårigheter att ändra på sitt beteende, vilket orsakar svårigheter i skolan det kompromisser krävs ibland. Han går i en normal skola som är i övrigt perfekt för honom men vi är rädda för att han inte ska få fortsätta p.g.a att han är allför krävande vilket inverkar på de andra barnen. Han klarar sej annars bra i undervisningen men hans förmåga att ta initiativ är noll och det kräver mycket av lärarna och hindrar dem från att ge sin uppmärksamhet åt de barn som verkligen har svårt att lära sej. Dock kan man ju fundera vilket är viktigare, för han välmående borde ju också betyda något men ibland tycks lärarna glömma bort det. Att byta skola vore katastrof för att uttrycka det lindrigt.
Han har svårt att leka med andra barn. Det har tagit honom flera år att acceptera grannpojken som är ungefär i samma ålder. De har olika intressen och är på olika plan i utvecklingen. Vår son tycker mycket om djur och växter och är ett vandrande uppslagsverk. Grannpojken tycker om fotboll och att cykla på bakhjulet. De passar dåligt ihop. Som tur är finns det en annan pojke som delar hans intressen och han går t.o.m på samma klass. De är extremt goda vänner och är helt på samma våglängd. De t.o.m delar beteende till en viss del, de är båda lite speciella. Hade han inte denna vän vet jag inte hur han skulle klara sej. Genom honom har han lärt sej att delvis acceptera andra barn. Samma gäller också skolan, som tvingar honom att följa vissa normer och det är bra.
Han ogillar idrott för han är klumpig. Han tycker om att springa, eller så är det bara hans sätt att hantera vissa känslor han inte annars kan hantera. Hans klumpighet upptäcktes redan när han var lite och han fick fysioterapi ett tag men han skulle kräva mycket mera. Han ska nu börja med en idrottsaktivitet ämnad just för sådana som annars inte skulle idrotta. Det är bra, för jag tror att det kan hjälpa honom hantera sin osäkerhet och kanske hjälper det en aning mot klumpigheten. Hans osäkerhet och brist på självsäkerhet är ett stort problem. Han vågar inte ta initiativ och han låte hellre bli att försöka, fast han egentligen vill, än att pröva och misslyckas. Han vill inte göra något som han inte kan. Våra andra barn älskar när jag lyfter dem och håller dem upp-och-ner men sonen hatar det och har aldrig låtit mej ens lyfta honom mer än en liten bit. Han lät mej lyfta honom upp i övresängen men det tog länge och var svårt. Han blir helt stel av skräck genast han känner att jag tar om honom för att lyfta honom, fast det gör jag aldrig utan hans tillåtelse. Han tycker dock om beröring, tror jag i.a.f. för han har inte visat att han inte skulle det. Dock är han enormt kittlig och det tycker han inte om.
Ibland får han enorma utbrott när han inte får som han vill eller måste göra något som han inte vill. Han kan inte hantera dessa situationer om han är trött, stressad eller annars har en dålig dag. Ibland har det gjort att vi glömt att vara så förstående som vi borde. Vi glömmer lätt bort att han inte gör det med avsikt när vi själva är trötta. Just nu är vi extremt slutkörda men vi hanterar det på olika sätt och det är bra, för när en inte orkar vara en god förälder, så tar den andre över och är det. Tyvärr innebär det att vi inte har ork för varandra och det tär på äktenskapet men som tur är vi båda envisa och ger inte lätt upp. I annat fall hade vi inte längre varit gifta. Just nu har det varit för många omställningar för oss alla. Frun har börjat arbeta, de yngsta barnen har börjat på dagis och skolan ställer högre krav på sonen. Det gör oss alla trötta och slitna p.g.a hans uppförande. Jag vet inte hur vi ska orka men det finns nog inga andra alternativ än att bara orka. Det känns konstigt att de två minsta barnen (2 och 3 år) är knappt någon möda alls att ta hand om medan den äldre orsakar mycket mera arbete. Man kunde tro att det skulle vara tvärtom när han i teorin borde kunna ta hand om sej själv ens till en del, han är ju trots allt 8 år och lite borde man ju redan kunna begära av honom. Det har varit ett enormt arbete att få honom att tvätta tänderna själv ens en gång om dagen. Om hans utveckling fortsätter i samma takt blir han självständig när han fyller 60 år… Med tanke på hans födsel och vad han gick igenom de första dagarna kanske man borde vara tacksam över att han är över huvudtaget i livet och kan fungera någorlunda normalt. Ibland kan han under kortare stunder få en övertygad om att allt är som det ska.
När vi beskriver honom är det säkert många föräldrar som känner igen sina egna barn. Skillnaden är väl närmast det, att för oss är allt detta vardag medan för andra är det normalt bara en kort övergående fas. Alla har vi sämre dagar och vi reagerar alla olika på stress. Vår son kan inte hantera stress alls och alla förändringar orsakar stress för honom. Våra minsta barn somnar normalt inom 5-10 minuter medan den äldre kan ta flera timmar. Detta trots att han är helt slut och kan knappt hålla ögonen öppna. Då de andra har somnat känner han att han är ensam och då håller han sej avsiktligen vaken. Den enda lösningen är att lägga sej bredvid honom och natta honom men det är inte alltid så lätt. Speciellt när man själv är extremt trött och har annat man måste ännu göra.
Igår fick vi åter uppleva hans fobi-artade rädsla. Nu är det hundar han är rädd för och inte så mycket fjärilar. Hans rädsla för hundar är delvis förståelig, eftersom en hund hoppade på honom en gång men själva rädslan är inte rationell, eftersom det spelar ingen roll fast hunden är kopplad och inte ens bryr sej om honom. Han blir helt i panik och försöker springa iväg, vilket inte är speciellt lyckat, speciellt om det finns trafik i närheten. Om man är med honom på stan kan det bli enorma problem om man stöter på hundar. Lätt är det heller inte när vi har grannar som inte förstår att hålla sina hundar kopplade ”de är ju så snälla och inte gör det något”. Förklara det för en 8 åring som bokstavligen skakar av rädsla. Han kan helt enkelt inte hantera dessa känslor och därför blir en vanlig rädsla nästan som en fobi. Jag var själv också rädd för hundar som barn men det gick om av sej själv när jag blev äldre, jag vågar dock inte hoppas på det samma för vår son.
Vi fick, efter långt övertalande, med vår son på en cykeltur igår. Det var en sånt underbart vackert sommarväder att det hade varit synd att inte vara ute och röra på sej. Det hade också varit synd om de andra barnen gått miste om det p.g.a hans fobi.
Själva turen gick ganska bra, eller egentligen väldigt bra, bara en gång fick han panik, men vi fick honom att lugna ner sej efter ett tag och kunde fortsätta. Det var nära ett fält med raps som det fanns mycket fjärilar men sedan när vi kom förbi det gick det igen bättre och efter ett tag verkade han glömma bort dem.
Detta ger oss hopp att han kommer att komma över sin fobi, för detta var ett stort steg i rätt riktning och måndags var vi på stranden och det gick också bra. Antagligen för att det blåste så hårt att inga fjärilar kunde ens flyga där men även för att han var så glad över att vara på stranden att han glömde att vara rädd.
Jag var överraskad över pojkens Aspergersdiagnos, eftersom han inte uppfyllde de kriterier jag kände till, eller så bara till en del, men jag är ju heller ingen expert på det området, eller ens någon som vet speciellt mycket om Aspergers. Nu när han har träffat en annan psykolog så är denne av åsikten att Aspergers inte passar in.
Han gav även mycket vettiga argument varför. T.ex. att pojkens intressen, som nog är mycket starka, inte begränsar sej uteslutande till något specifikt, utan han är intresserad av det mesta. Han känner också empati, därtill mycket starkt, vilket tydligen inte riktigt passar in. Han hade även andra argument som också var väldigt tydliga.
Jag är glad över att vi nu har en mycket bra och trevlig psykolog som sköter om ärendet. Den som ursprungligen gav pojkens diagnos har jag aldrig träffat för han är mycket jäktad. Han hade bestämt sej för diagnosen redan innan han träffade pojken, enbart utgående från våra beskrivningar.
Jag hoppas att nu när de bättre känner till själva problemet, alltså fjärilsfobin, och inte bara stämplar det till att vara beroende på Aspergers, att de också då kan hjälpa pojken bättre.
Vår son, som nyligen fått diagnosen Aspergers, lider av fjärilsfobi och nu verkar det som om hans rädslor, eller beteende, har smittat av sej till de yngre barnen, som nu är rädda för mygg, flygor och lite annat. Åtminstone den yngre pojken har svårt att somna, vaknar var 15:e minut och gråter väldigt ofta. Han är börjar uppvisa samma utbrott, med skrik och gråt, som den äldre när han måste göra något som han inte vill.
Det skulle nog räcka med en som stressar en, men nu är de två, och snart är de väl alla tre lika. Jag har varit tvungen att sova med den yngre sonen då han vaknar upp och gråter hela tiden, vilket innebär att jag hittills knappt alls sovit denna vecka. Den äldre pojken vägrar komma ut och sitter inne hela dagarna. Allt är svårt eller omöjligt och det blir bara värre.
Min semester börjar nästa vecka och detta är första gången i mitt liv då jag inte väntar på att få semester.
Vi har haft ett par bättre dagar nu vad gäller pojkens fjärilsfobi. Igår gick vi på en skogspromenad och det gick ganska bra. Idag har han varit i lekparken och trots att han inte kunnat leka, p.g.a att han måste vakta så att inte fjärilarna överraskar, så har han i.a.f inte fått något panikutbrott, vilket är ett steg i rätt riktning. Kanske han kommer över detta ännu eller åtminstone klarar av att hantera det själv!
Syftar tyvärr inte på Def Leppards kända skiva, utan på sonens uppförande. Han får panik om han ser en fjäril, för han lider av fjärilsfobi men dock inte entomofobi, och ibland blir han helt hysterisk. Situationen har blivit så extrem att han inte vill gå ut och vi har blivit rädda att han ska hamna i psykos om ingen har möjlighet att hjälpa honom omedelbart det sker.
Det går inte att prata med honom och utomhus springer han bara omkring och vrålar. Han ser fjärilar överallt och tror att de jagar honom. Inomhus sparkar han ytterdörren och skriker tills de andra hinner in, eftersom han inte heller vågar vara ensam och någon måste ju hämta de andra barnen.
Situationen är hemsk, för de andra barnen blir rädda för honom och vi har märkt att de ibland gråter i sömnen efter ett dylikt utbrott. Det gör de normalt aldrig. De andra barnen försöker ibland trösta honom och förklara att han inte behöver vara rädd men det hjälper tyvärr inte. De andra blir så ledsna då det sker och det begränsar deras möjligheter att vara utomhus när jag inte är hemma.
Igår såg vi för första gången på ett tag ett steg i rätt riktning. Hans bästa vän kom och hälsade på och det fick honom att skärpa sej, fast det var ändå inte lätt. Efter att förskolan tog slut för sommaren, så har hans uppförande blivit gradvis värre och nu kom väggen emot.
Det är så sorgligt att se hur även de andra barnen lider p.g.a att han inte kan tygla sin rädsla. Våra krafter börjar också ta slut men som tur var det en bättre dag igår. Det skulle räcka med de vanliga skismerna som finns i barnfamiljer, utan något dylikt extra.
Sköterskorna, som min fru kontaktade, pratade om medicinering men det är nog något som jag kraftigt motsätter mej. Jag vet dock inte vad vi ska ta oss till om det blir värre. Han har redan varit på gränsen till att ta skada av reaktionen. Man känner sej så hjälplös då det inte finns något man kan göra för att hjälpa honom.
Jag har försökt få honom att förstå att rädslan bara finns i hans huvud och att då han kan tygla den bland andra barn, betyder att han kan tygla den annars också. Jag vet inte hur pass han tagit till sej av detta men jag hoppas att han lär sej hantera sin fobi. För detta är verkligen en fobi och inte bara vanlig rädsla.
Vår son fick i vintras diagnosen Aspergers syndrom, som är en lindrig form av autism. Han fick diagnosen därför att han relativt ovillig att umgås med andra barn. Han föredrar vuxnas sällskap och han pratar gärna om dinosaurier och biologi överlag.
Han läser och ritar nästan hela tiden. Mest dinosaurier men också fåglar och fiskar. Han tycker om vetenskapliga program och speciellt naturprogram på TV. Han har en bra vän men annars är han normalt avsides när andra leker. Han leker hellre för sej själv än med en grupp barn men det går bättre om det är bara han och en annan.
Han lärde sej läsa och skriva när han var 5 år, utan någon större inblandning av oss föräldrar. Han är alltså väldigt intelligent, vilket är en delorsak till varför han har svårt med andra barn. De förstår honom inte, då han pratar som vuxna och om saker som de inte begriper, och han förstår inte dem och deras intressen. Hans vän likar honom till sättet, båda är de lugna och intelligenta, och därför kommer de så bra överrens.
Hans liv måste bestå av rutiner och han har extremt svårt med avvikelser. Allt måste ske på hans villkor, annars blir det problem. Man måste ge honom en chans att vänja sej vid tanke innan man kräver att han ska göra något. T.ex. måste man förvarna i god tid att han snart ska komma och äta, annars blir det kaos.
Han har dock vuxit mycket under den tid han gott i förskolan men nu när den är slut, så har hans ”nojor” fått fotfäste. Han lider t.ex. av fjärilsfobi, vilket är ganska obegripligt för oss, då han för ännu ett par år sedan älskade fjärilar, och ännu så gillar han andra kryp. T.ex. spindlar tycker han mycket om och han gråter ifall någon dödar en sådan.
Hans fobi för fjärilar har nått den gränsen, att han inte längre vågar sej ut. Han blir hysterisk då de andra går ut, för han vågar heller inte vara ensam inne. Det är en knivig situation då de andra barnen vill ut och leka men de är för små att göra det ensamma och han kan inte vara ensam inne, fast han annars nog är stor nog för det. Min fru är tvungen att vara på två ställen samtidigt för att det ska fungera, vilket det naturligtvis inte gör.
Vi är rädda att hans uppförande, som blir alltmer extremt, ska inverka på de andra barnen negativt. Det gör det redan till en viss mån, då de måste se hans utbrott som han får nästan dagligen. De lär sej negativa saker av honom men som tur lär han dem även positiva saker. Han är i grunden en mycket snäll och rar pojke men han har det svårt emellanåt. Han har ofta svårt att tygla sej men det åter hör även till åldern.
Det blir svårt om vi båda råkar samtidigt ha en dålig dag. Om min neuropati är värre än vanligt, är det svårt att vara så förstående som man borde och ha det tålamod man borde. Han kräver så mycket emellanåt och då jag ibland har så lite att ge. Samtidigt har vi två barn i blöjåldern som kräver mycket uppmärksamhet och underhåll de också. Det har gjort sitt att förvärra situationen, då vi kanske inte alltid har haft möjlighet att ge honom tillräckligt och då han inte kräver det på ett positivt sätt.
Om någon har tips på hur man ska hantera fobier hos barn, så berätta gärna!
Murbruk's blogg 
Senaste kommentarer