Vår son fick i vintras diagnosen Aspergers syndrom, som är en lindrig form av autism. Han fick diagnosen därför att han relativt ovillig att umgås med andra barn. Han föredrar vuxnas sällskap och han pratar gärna om dinosaurier och biologi överlag.

Han läser och ritar nästan hela tiden. Mest dinosaurier men också fåglar och fiskar. Han tycker om vetenskapliga program och speciellt naturprogram på TV. Han har en bra vän men annars är han normalt avsides när andra leker. Han leker hellre för sej själv än med en grupp barn men det går bättre om det är bara han och en annan.

Han lärde sej läsa och skriva när han var 5 år, utan någon större inblandning av oss föräldrar. Han är alltså väldigt intelligent, vilket är en delorsak till varför han har svårt med andra barn. De förstår honom  inte, då han pratar som vuxna och om saker som de inte begriper, och han förstår inte dem och deras intressen. Hans vän likar honom till sättet, båda är de lugna och intelligenta, och därför kommer de så bra överrens.

Hans liv måste bestå av rutiner och han har extremt svårt med avvikelser. Allt måste ske på hans villkor, annars blir det problem. Man måste ge honom en chans att vänja sej vid tanke innan man kräver att han ska göra något. T.ex. måste man förvarna i god tid att han snart ska komma och äta, annars blir det kaos.

Han har dock vuxit mycket under den tid han gott i förskolan men nu när den är slut, så har hans ”nojor” fått fotfäste. Han lider t.ex. av fjärilsfobi, vilket är ganska obegripligt för oss, då han för ännu ett par år sedan älskade fjärilar, och ännu så gillar han andra kryp. T.ex. spindlar tycker han mycket om och han gråter ifall någon dödar en sådan.

Hans fobi för fjärilar har nått den gränsen, att han inte längre vågar sej ut. Han blir hysterisk då de andra går ut, för han vågar heller inte vara ensam inne. Det är en knivig situation då de andra barnen vill ut och leka men de är för små att göra det ensamma och han kan inte vara ensam inne, fast han annars nog är stor nog för det. Min fru är tvungen att vara på två ställen samtidigt för att det ska fungera, vilket det naturligtvis inte gör.

Vi är rädda att hans uppförande, som blir alltmer extremt, ska inverka på de andra barnen negativt. Det gör det redan till en viss mån, då de måste se hans utbrott som han får nästan dagligen. De lär sej negativa saker av honom men som tur lär han dem även positiva saker. Han är i grunden en mycket snäll och rar pojke men han har det svårt emellanåt. Han har ofta svårt att tygla sej men det åter hör även till åldern.

Det blir svårt om vi båda råkar samtidigt ha en dålig dag. Om min neuropati är värre än vanligt, är det svårt att vara så förstående som man borde och ha det tålamod man borde. Han kräver så mycket emellanåt och då jag ibland har så lite att ge. Samtidigt har vi två barn i blöjåldern som kräver mycket uppmärksamhet och underhåll de också. Det har gjort sitt att förvärra situationen, då vi kanske inte alltid har haft möjlighet att ge honom tillräckligt och då han inte kräver det på ett positivt sätt.

Om någon har tips på hur man ska hantera fobier hos barn, så berätta gärna!

Advertisements