Det är inte jag som har sömnproblem denna gång, eller jo, men inte direkt, utan det är vår äldsta son som effektivt ser till att ingen får någon ro att sova. Alla tre barnen sover i samma rum. Orsaken till att han inte sover i ett eget rum, är det att han inte tål att vara ensam. Det är så illa att det inte ens räcker att hans säng ligger fast i hans lillebrors säng och det är max 50 cm mellan dem när de ligger i egna sängarna, utan han måste likväl flytta sej bredvid sin lillebror och sova.

Det innebär att lillebror får det svettigt värre och kan inte sova ordentligt. Därtill vänder och vrider han på sej. Lillebror är ofta trött p.g.a han inte fått sova ordentligt och för att göra saken ännu värre, blir han ofta väckt på morgonen av storebror som inte vågar vara vaken ensam. Vi har förbjudit honom att sova i samma säng och väcka andra som ännu sover men det hjälper inte. På natten smyger han ner i samma säng och på morgonen hittar han på hur han får de andra att vakna utan att han har ”väckt” dem. Han är väldigt listig.

Igår somnade han samtidigt som frun nattade de andra barnen men när hon steg upp knakade golvet till en aning och det väckte honom. Efter det vägrade han stanna i sin säng, utan steg hela tiden upp och klagade på att han inte kunde sova. Det är en hopplös situation och jag var tvungen att lägga mej bredvid honom för att han skulle somna. Det gjorde han ganska snabbt men så fort jag rörde på mej vaknade han och sedan höll han sej åter vaken och steg hela tiden upp. Jag försökte ännu en gång samma sak och fast han somnade och sov ordentligt, lyckades han vakna så fort jag rörde på mej.

Då försökte jag med att stå vid sänggaveln och övervaka att han börjar sova. Han verkade sova men så fort jag lutade mej ut ur rummet (sängen står bredvid dörren), så började han röra på sej. Jag stog i nästan en timme innan han sov men så fort jag lämnade rummet vaknade han åter. Hur han gjorde det vet jag inte. Han måste sova med ögonen öppna lika som när han var liten. Då kunde man se hur ögonen var på glänt och pupillen rörde på sej efter ljuset. Detta fast han annars snarkade och sov.

Man blir galen för mindre. Två timmar kämpade jag med att få honom att stanna i sängen och sova men till sist fick jag ge upp och gå och lägga mej själv. Detta är inte första gången men det blir gradvis värre. Emellanåt har han nog somnat riktigt bra och utan strul men nur har det varit problem i snart en månad. Det kan ha något att göra med att frun börjat arbeta. Han tål ju inga förändringar och det har varit en del sådana nu. Ikväll får han gå och lägga sej senare för det går inte att få honom att somna samtidigt som de andra.

Han tycks inte behöva lika mycket sömn som andra barn. Han somnar ofta mellan kl. 22-23 men vaknar likväl vid 7 tiden på morgonen. Då ser han till att alla andra också vaknar, vanligen genom att börja sjunga eller prata högt för sej själv. De andra barnen skulle nog sova ett par timmar till och jag tror också att de skulle behöva det, för alltid när han är hos morföräldrarna, så sover de andra mycket längre än annars. De tycks ha kronisk sömnbrist, lika som vi vuxna och speciellt då jag. Jag har svårt att somna, speciellt när jag blir stressad. Jag har i princip lidit av kronisk sömnbrist sedan han föddes men inte alltid p.g.a honom.

Hans sömnproblem beror nog på Sensorisk Integrations Dysfunktion och vi ska försöka få hjälp, för detta kan inte fortgå. Speciellt inte när de andra barnen lider p.g.a det. Han har ju blivit undersökt tidigare av psykologer men ingen har föreslagit detta. Först pratades det om Aspergers, som sedan föll bort, vilket är helt rätt, för han har inte det då han uppträder enbart delvis som om han skulle ha Aspergers. Det som är lite förvånande är att ingen sagt något om alternativ och vad det skulle kunna vara istället, för hans uppträdande är trots allt inte normalt, tyvärr.

När han var yngre, före skolåldern alltså, var det svårt att se någon definiv skillnade mellan honom och andra barn. Visst, man märkte att han var annorlunda men inte tillräckligt för att kunna säga något säkert. Nu när han är äldre, 8 år, blir det allt mer tydligt att allt inte är som det ska. Han kan emellanåt uppträda relativt normalt men det finns en del saker som sticker ut allt mer. T.ex. kan han inte säga hejdå till någon som inte hör till familjen, inte ens om han uppmanas. Han kan inte gå på toaletten i skolan och tidigare åt han väldigt dåligt där. Antagligen gör han det fortfarande.