Kannabis som medicin

Jag har skrivit om detta ämne tidigare men det blir allt mer aktuellt och nödvändigt för min del. Jag börjar bli trött på biverkningarna av det syntetiska morfin som jag använder (se föregående inlägg för mer om det) och det enda alternativet är då kannabis.

Det är många som förespråkar legalisering av kannabis men det vet jag inte om är så vettigt. Ett argument är att kannabis är en mildare drog än t.ex. alkohol, vilket är delvis sant, men den har ändå negativa biverkningar och att legalisera en drog bara för att det finns en annan laglig drog är kanske inte så lyckat ur samhällets perspektiv.

Det finns dock ett behov för kannabis och det är för medicinskt bruk. Kannabis har utmärkta egenskaper ur vissa sjukdomar synvinkel, t.ex. just MS, som jag själv lider av. Jag lider, svårt, av kronisk neuropati och jag skulle vilja pröva om kannabis var ett bättre alternativ för smmärtlindring än det syntetiska morfinet jag nu använder (buprenorfin).

Det kanske inte är ett bättre alternativ, vad vet jag, men jag vill pröva för att buprenorfinet har många tråkiga biverkningar, bl.a. trötthet och det är ett problem redan utan medicin. Jag vet om ett flertal med MS som använder kannabis och de rapporterar lindring av även andra symptom än bara smärta. Visserligen har jag inte speciellt mycket andra symptom men muskelstelhet börjar bli ett problem och kannabis verkar positivt mot det också.

Redan placeboeffekten kunde vara en tillräckligt stor hjälp för att använda kannabis och i många fall är det säkert så också men det är inget som talar emot kannabis, tvärtom, även om det kan användas som ett argument emot det. Det finns flera vetenskapliga studier om kannabis men inget som entydigt ger ett svar för eller emot. Problemet är att alla studier inte söker svar på samma fråga och man hamnar att jämföra äpplen och päron, vilket inte alltid är så lyckat.

Just nu har jag små möjligheter att få kannabis legalt. Illegalt är naturligvis inget alternativ men jag hoppas att jag får möjligheten att pröva någon gång. Problemet är att jag först måste bli av med morfin-beroendet, jepp, 4 års användande har gjort mej beroende av skräpet och att bli kvitt det kommer att bli tungt. Det vet jag för jag har redan prövat flera gånger. Det är säkert relativt lätt att bli av beroendet av syntetiskt morfin jämfört med ”the real thing” men det är svårt nog ändå.

Det som gör det så svårt är att min kropp inte producerar tillräckligt med endorfiner för att kompensera för förlusten av morfin. Det gör att min neuropati blir temporärt mycket värre tills produktionen kommer igång. Jag vet inte hur länge det tar men flera dagar är det nog. Om jag slutar tvärt blir jag deprimerad, darrig, nervös, stressad, på extremt dåligt humör, mår fysiskt dåligt och allmänt apatisk. Det är inte roligt och jag bör inte vara nära familjen just då, för jag är allför lättretlig.

Jag borde alltså samtidigt som jag slutar med Temgesic ta något som höjer endorfinhalten i kroppen. LDN är en möjlighet men det fungerar inte i praktiken eftersom kroppen inte producerar endorfiner. Jag har prövat ta LDN men det ger mycket kraftiga abstinensbesvär. Tidigare kunde jag ta LDN och Temgesic samtidigt men det var innan jag blev så starkt beroende och innan jag böt till snabblösliga kapslar. Jag vet inte vad annat jag kan ta för att kompensera för endorfinet men motion är ett alternativ. Dock är motion och abstinens kanske inte den bästa kombinationen, då både sätter stress på kroppen och man vill ju inte att hjärtat ska ge upp..

Ett problem med att få kannabis är att jag inte har någon egen neurolog, utan de byts varje gång. Det gör att alla vill pröva om dessa gamla mediciner, som jag vet av erfarenhet att inte fungerar eller att de har dåliga biverkningar, innan de prövar något nytt. Sedan när det är prövat så kommer en ny neurolog som åter vill pröva.. Det är en evig cirkel men kanske kan jag bryta den när väl användningen av medicinsk kannabis blir lite vanligare och de får mera erfarenheter. Dock ser det ut att ta en mycket lång tid innan det sker.