Igår fick jag kallelse till magnetröntgen. Det var väntat, för neurologen pratade om att huvudet borde undersökas för att se hur aktiv min MS är. Resultatet väntas vara negativt, även om jag inte har speciellt mycket fysiska besvär men då kan jag få effektivare mediciner än jag nu använder (Copaxone).

Ska bli intressant att se vad de hittar men jag har lite splittrade känslor. Om allt är bra, alltså mindre plack eller aktiva inflammationer, så vore det ju bra men då kommer jag inte att få bättre mediciner. Om resultatet är negativt, så då får jag mediciner men samtidigt betyder det ju också att jag kan vänta mej att bli sämre relativt snabbt. Statistiskt sett borde jag börja få värre problem nu, för de brukar dyka upp ca 10 år efter diagnosen och den fick jag 2003.

Neurologen uttryckte sej rätt klumpigt men som tur vet jag en del om MS, så jag är inte så lättskrämd. Av hans prat fick man intrycket att man kan räkna med att vara totalt handikappad inom ett par år. Han verkade orolig över att jag inte hade någon medicinering och jag började genast använda Copaxone igen. Tror dock inte att den gör mej någon nytta och jag använder den rätt sporadiskt, för injiceringarna orsakar besvär och det var ju anledningen till att jag slutade med den. Faktiskt så tror inte neurologen heller att jag har någon nytta av den, utan jag använder den bara för att bevisa att den inte fungerar!

Lite lustigt att man måste först bevisa att en medicin inte fungerar för att man sedan ska få en annan medicin som har bevisats fungera bättre och som i långa loppet är betydligt billigare, om än på kort sikt dyrare. Man kunde ju tro att det vore i samhällets intresse att försöka hålla en så frisk som möjligt så att man kan vara en produktiv medborgare som drar in skattepengar åt staten men byråkrater tycks ha sin egen logik. Ju senare jag får den effektiva medicinen, dessto större är risken att jag får skov som gör att jag förlorar förmågan att arbeta.

Jag är dock optimistisk och hoppas att jag har en lindrig MS som aldrig kommer att orsaka några större besvär än de smärtor jag nu har, även om jag skulle vara utan mediciner. Hittills har det verkat vara så men man vet ju aldrig, det kan svänga rätt snabbt. De första skoven kom som en total överraskning, även om jag haft otaliga diffusa symptom en längre tid innan dess. Helst vill jag klara mej utan mediciner för de är dyra och mediciner har alltid biverkningar och i värsta fall är de värre än själva sjukdomen.