När året nu börjar lida mot sitt slut börjar man reflektera över hur året har varit. Det har inte varit ett lätt år måste jag erkänna. Året började rätt bra, åtminstone hälsomässigt, men problemen började visa sej tidigt.

Jag investerade en hel del pengar i ett litet företag och det visade sej snabbt vara ett misstag. Problemen började så gott som omedelbart eftersom huvudägaren inte hade berättat allt som jag behövde veta för att kunna göra ett vettigt beslut. Företaget gick från kris till kris beroende på huvudägarens inkompetens och oansvariga användning av företagets pengar. Företaget är nu p.g.a huvudägaren kört i botten utan att jag haft några möjligheter att påverka saken. Att förlora pengar är aldrig kul men speciellt sättet som det skedde gör saken svår att smälta. Man ska tydligen aldrig göra affärer med vänner.

Sommaren var en tung period p.g.a företaget och vädret var heller inte speciellt uppmuntrande, om än det var en bisak. Början på hösten var en rätt så bra tid. Jag hade accepterat att företaget kommer att gå under och vi fick för första gången på ett år höra goda nyheter om grannpojken som var sjuk med cancer. På sommaren var han ofta över hos oss och försökte delta i lekarna med de andra barnen trots att han satt i rullstol och nu på hösten fick vi höra att läkarna inte hittade några spår av cancern och att behandlingarna kommer att avslutas. Det var meningen att han åter skulle börja i skolan i Januari.

Det blev tyvärr inte så. Han gick överraskande bort efter att cancern åter blossat upp. Det var ett hårt slag för oss alla och kanske speciellt då barnen som hade svårt att acceptera att deras vän som de tidigare lekt med nästan dagligen plötsligt är borta. Det hela gick så snabbt. I en stund får man goda nyheter och i nästa stund är han redan borta. Livet känns så otroligt grymt ibland. Det känns så fel att en 10-åring ska gå bort efter att ha kämpat i över ett år med mycket svåra behandlingar. Han borde ha fått klara det, för han kämpade så hårt. Saknaden är svår.

Som om detta inte vore nog har nu barnens kusin blivit intagen på sjukhus p.g.a sina ätstörningar. Det känns otroligt hur redan en 8-åring kan lida av ätstörningar och det har pågått i ett par år redan. Nu börjar situationen bli kritisk då hon varken äter eller dricker. Jag hoppas innerligen att läkarna kan hjälpa henne men situationen är mycket svår. Hon kämpar emot och biter t.o.m av slangarna till droppet som håller henne vid liv. Hur hon ska komma till insikt att hon faktiskt måste äta känns rätt så hopplöst just nu.

Jag vill inte behöva berätta flera dåliga nyheter åt barnen, de har nog att smälta och acceptera som det är redan nu. Man kan väl inte annat än hoppas att nästa år blir ett bättre år än detta. Egentligen hade detta kunnat bli ett bra år, för det har funnits en hel del bra stunder, men att förlora en god vän känns väldigt tungt och då man ännu får oroa sej ett bra tag ännu, så känns det lite väl tungt just nu. Vardagen rullar dock på som tidigare, livet måste ju fortsätta. För barnen skull måste vi försöka få en trevlig jul ordnat.