Vår treåring har nu kommit in i en fas där han är rädd för det mesta. Det är en stark kontrast mot tidigare, då han varit ganska orädd av sej och vi inte haft några större problem. Nu vågar han inte ens sova i sitt rum fast han delar den med sin äldre bror. Vi får en känsla av att det delvis är broderns rädslor som smittat av sej, för han tar ju naturligtvis en massa intryck av sin storebror. Både bra och dåliga.

Storebrodern hade ju fjärilsfobi vid denhär tiden ifjol. Det var antagligen hans oro inför skolstarten på hösten som visade sej som en fobi men nu har den blivit mycket bättre om än inte helt 100% borta. Tyvärr har han en massa andra rädslor ännu och som gör livet svårt för alla i familjen. T.ex. kan han inte vara ensam i ett annat rum om vi andra sover. Det är ett stort problem då han alltid vaknar mellan kl. 6 och 7 på morgonen.

Vi andra behöver ännu sova ett par timmar till men det låter han oss inte göra, eftersom han har tråkigt och vill upp och läsa sina böcker om dinosaurier och biologi men kan inte göra det ensam. Därför börjar han sjunga eller prata för sej själv. Först tyst men gradvis ökar han volymen tills någon vaknar. Om det är någon av barnen som vaknar först, så försöker han locka med dem till soffan där han brukar läsa. Om det inte lyckas börjar han hota med allt möjligt, vilket bara skrämmer de andra, för de är ju bara 2 och 3 år gamla och förstår inte att han bara hittar på.

Eftersom han delar rum med sin yngre bror, är det oftast han som drabbas av att bli väckt allför tidigt. Han behöver ju mycket mera sömn än sin storebror och lider därför av sömnbrist. Vi skulle sätta dem i skilda rum om det gick. Dels har vi inte riktigt tillräckligt med utrymme för att göra det, vilket går att fixa, dels skulle de (närmast kanske storebror) vägra att sova i skilda rum. Tyvärr räcker det inte heller med att hota med att sätta dem i skilda rum för att få honom att inte störa sin lillebror. Att förklara varför hjälper heller inte, fast han förstår. Han kan bara inte något åt sin rädsla och inte heller orkar han bara vänta i ett par timmar innan vi andra vaknar.

Hans fjärilsfobi tycks ha smittat, åtminstone delvis, av sej på lillebror, som nu är rädd för humlor och vissa andra insekter. Förra sommaren blev till en stor del förstörd p.g.a fjärilsfobin. Får se om denna sommar blir förstörd p.g.a hans rädsla för humlor och om nästa sommar blir förstörd av vilken eventuell rädsla vår dotter kommer att få. Hon är ju nästa sommar i samma ålder som de andra var när de kom in sin fas av rädslor. Dock är hon mera orädd av sej än vad pojkarna någonsin varit men det kan ju ändra snabbt. Tyvärr har även hon fått se tillräckligt av brödernas rädslor för att det ska kunna smitta av sej.

Jag vet inte hur pass mycket barn kopierar andra barns, och speciellt då syskons, rädslor och andra osäkerheter. Det verkar dock som om den yngre brodern åtminstone delvis skulle ha värre rädslor just för att han tagit intryck av storebror. Han minns säkert hur hans broder skrek hysteriskt genast han såg en fjäril och sprang som en galning. Nu uppträder han själv lite på samma sätt. Han har även kopierat skrikandet, även om det inte alltid är frågan om rädsla.

Dessa rädslor är säkert mycket påfrestande för barnen men även för oss föräldrar för det är alltid något som är ”fel”. Aldrig tycks man få sova då alltid är det någon som är rädd för något och väcker en eller håller en vaken. Igår kväll kom jag i säng 2 timmar försent p.g.a han inte kunde sova. Till slut var jag tvungen att ta med honom i vår säng, annars hade jag aldrig fått sova, för han vaknade varje gång jag rörde mej det minsta och jag kunde inte vänta till han somnat ordentligt, för då hade jag själv inte kommit upp ur sängen. Det är otroligt hur barn kan sova med ett öga öppen.

Sedan när han sov mellan oss i vår säng så sparkade han mej i ryggen så att jag inte kunde sova. Så nu försöker jag klara mej på arbetet med 2,5 timmes nattsömn med hjälp av koffeintabletter. Det känns som man åldras 10 år varje år nuförtiden. Det är extremt slitsamt med konstant sömnbrist. Om det bara är frågan om en fas som går om, är det inte så farligt, men med den äldsta sonen har fasen pågått i ca 7 år och inget slut finns i sikte, om än det blivit lite bättre. Nuförtiden måste ingen vakta bakom dörren när han går på toaletten och om någon är vaken så kan han nog vara i ett annat rum, åtminstone en stund.

Advertisements