När jag fick mitt första allvarliga MS-symptom, som var att jag förlorade känseln i händerna och senare funktionen så att jag inte kunde röra på mina fingrar, så bestämde jag mej omedelbart för att göra det jag alltid velat göra sedan när jag återfår funktionen (jag var aldrig rädd för att jag inte skulle återfå den). Det tog ca 2 månader innan jag började kunna röra på fingrarna och jag åkte genast till musikaffären och köpte en akustisk gitarr. En tobacco sunburst färgad stålsträngad gitarr. Hade jag vetat bättre hade jag börjat med en nylonsträngad. Så började en låååång väg till att återfå funktionen i händerna.

Början var extremt smärtsam. Redan att bara röra strängarna utan ens att försöka trycka ner dem gjorde otroligt ont. Jag började med att bara försöka öva att trycka på strängarna utan att spela. Det var svårt, smärtsamt och förändringen skedde långsamt men till sist kunde jag hålla de grövre strängarna nere tillräckligt länge för att spela en ton. Det kändes som en seger.

Så småningom kunde jag öva mer och mer men med pekfingret kunde jag inte öva mer än högst 5 minuter. De andra fingrarna gick det bättre med men svårt var det med dem också och jag kunde inte öva så mycket som jag ville. Intresset var dock högt och jag skaffade mej flera gitarrer. Bl.a. en nylonsträngad akustisk och en vinröd Epiphone SG, som liknar en som min favoritgitarrist Tony Iommi har. Den var ett extremt bra köp men det visste jag inte då ännu.

Efter att ha övat i några år (!) kunde jag nu öva i hela 15 minuter med pekfingret. Det gjorde att jag började äntligen utvecklas och verkligen lära mej något, för tidigare kunde jag inte öva tillräckligt länge för att bli bättre. Små melodier och riff kunde jag öva in men inte några längre stycken. För att inte prata om att improvisera och spela fritt.

Efter själva gitarren var mitt bästa köp att uppgradera till en förstärkare (Line6 Spider IV) som gav de ljud jag sökte utan att behöva ställa i evigheter. Det gav en ny iver att öva då jag märkte att jag får till stånd ljud som faktiskt låter som det jag försöker spela och vill höra. Efter att ha övat i ca 7 år började jag nu på allvar utmana mina fingrar och smärtan.

Jag spelade allt längre trots smärtan och ibland fick jag verkligen ömma fingrar och nu pratar jag inte om samma ömma fingrar som alla nybörjare får som börjar spela gitarr, utan detta är på en helt annan nivå. Från början var den som om jag inte hade någon hud alls på fingrarna och smärtan var obeskrivlig. Ivern över att kunna prestera musik gjorde att jag kunde utstå smärtan allt bättre vilket härdade fingrarna så att smärtan blev mindre.

Nu idag kan jag spela i över en timme innan fingrarna blir för ömma för att fortsätta. Fingrarna har jag även fått tränat upp att vara hyffsat snabba, vilket känns otroligt med tanke på att jag inte kunde röra dem alls i ca 2 månader. Det har dock varit en otroligt lång och smärtsam väg att få mobiliten i fingrarna tillbaka men det är tack vare musiken som jag orkat med det.

Jag är högerhänt och det gör att gitarrspelandet har gjort att min vänster hand är mera utvecklad än min högra. För att jämna ut denna skillnad och få min högra hand att bli lika bra så skaffade jag ett piano som jag också övar mej på ibland. Den har varit till verkligt stor nytta och det är relativt lätt att spela piano.

Att spela olika instrument har inte enbart varit till nytta för mina händer, utan även för min hjärna. Det har varit svårt, speciellt i början, att få fingrarna att lyda det som hjärnan säger men med flit och envishet går det att överkomma även svåra begränsningar. Det gäller att inte nöja sej med sin situation och börja gå omvägar runt problemen, utan ta tjuren vid hornen och försöka överkomma problemen. Det har varit svårt, mycket svårt, och ännu är jag inte i mål för mina händer fungerar fortfarande inte 100% och jag vet inte om de någonsin kommer att göra det heller men de fungerar bättre än vad jag kunnat drömma om för något år sedan.

Även smärtan i händerna och armarna har blivit mindre om än den fortfarande finns kvar. Jag kan spela ganska länge och nästan hur jag vill. Vissa noter har jag svårt att spela på det sätt som annars vore lättast, eftersom jag måste då pressa för hårt på tunna stängar och det gör att jag inte kan spela riktigt vad jag vill ännu. Åtminstone inte så att det också låter bra. Någon bra gitarrist blir jag nog aldrig men redan att kunna spela ö.h.t är redan en stor seger för mej.

Musiken och att kunna spela är otroligt viktigt för välbefinnandet. Glädjen av att märka att min blir bättre är viktig. Hade jag bara accepterat min situation då för ca 9 år sedan och inte försökt överkomma mitt handikapp, hade jag nog varit i en svår situation idag. Nog hade mina händer varit mycket bättre idag än då men inte på samma sätt som nu. Värken hade också varit helt annan än den är idag och jag hade antagligen varit beroende av värkmedicin för att klara vardagen.

Annonser