Som de som läst bloggen tidigare kanske minns, så har jag ont i armarna. Från fingerspetsarna upp till armbågarna och nästa exakt lika i båda armarna, även om de inte blev samtidigt sjuka. Det är alltså min MS som orsakade nauropatin.

Ända sedan jag drabbades av neuropatin har jag försökt undvika smärtan, först genom att undvika göra saker som orsakar smärta, men det var omöjligt, för nästan allt orsakar smärta. Sedan försökte jag minimera smärtan genom att göra sådana saker så lite som möjligt.

Orsaken till den strategin var att min neurolog hävdade att det inte fanns annan smärtlindring än Neurontin och Neurontin fungerar ungefär lika bra som placebo. Placebo fungerar ganska dåligt för mej om än den kan ha en liten verkan.

Efter att ha kämpat med smärtorna i 3-4 år i pricip utan någon hjälp kom samma neurolog plötsligt på att, jisses, vi måste ju behandla värken innan den blir kronisk och så gav han mej ett recept på Temgesic (buprenorfin). Det var en stor lättnad för trots att Temgesic gav svåra biverkningar, så tog den bort värken rätt så effektivt. Inte till 100% men jämfört med vad jag haft innan så var det en enorm lättnad.

Tyvärr varade det inte länge innan jag märkte att effekten avtar. Redan när biverkningar blev lindrigare var effekten så pass avtrubbad att jag var tvungen att dubbla dosen för samma effekt. Så om jag skulle ha haft som avsikt att undvika smärta, så hade jag snabbt doserat mej ur spelet.

Som tur insåg jag snabbt att jag aldrig kan få mej smärtfri med mediciner och jag har aldrig eftersökt det heller. Jag blev snabbt nog beroende ändå. Efter att ha använt Temgesic i 4 år var så pass beroende att jag inte längre visste om jag tog Temgesic mot smärtan eller mot abstinensen.

Jag försökte i nästan ett år sluta genom att stegvis minska och ett flertal gånger försökte jag göra uppehåll men det gick inte för när jag fick abstinens så blev värken mycket värre än den normalt hade varit. Det var först när jag även fick Triptyl för att höja smärttröskeln som jag lyckades sluta med Temgesic.

Jag höll upp med den tillräckligt länge för att bli av med beroendet. Sedan slutade jag med Triptyl för jag gillade inte biverkningarna av den heller. Nu använder jag åter Temgesic men i så små doser att det inte borde finnas någon risk för beroende. Jag tar 1-3 tabletter i veckan, vilket tidigare var min dagsdos.

Jag märker nu att klarar av smärtan mycket bättre än tidigare. Det är något som jag inte kunde ha märkt av utan att sluta med Temgesic, för beroendet kör över allt så att man inte vet vad som orsakar vad.

Nu märker jag t.ex. att själva händerna inte alls är lika känsliga som tidigare. Det beror på att handskarna har irriterat huden så pass att den blivit okänslig. Om det är nerverna som är avtrubbade eller hjärnan som inte orkar bry sej om signalerna vet jag inte men det spelar ingen roll.

Visst, det finns ännu en viss överkänslighet även där men den är inte alls lika besvärande som tidigare. Samma sak med de fingertoppar som jag använder när jag spelar gitarr. De jag inte använder, alltså de på högra handen, är fortfarande rätt känsliga. Översidan av underarmarna är också ännu extremt känsliga men jag har nu bytt taktik. Jag skyddar inte längre dessa mot irritationen som orsakar smärta, för jag har nu insett att på det sättet tar det bara längre innan smärtan trubbas av.

Jag måste helt enkelt bara bita ihop och stå ut med smärtan för att den ska bli bättre. Jag kommer väl aldrig att bli helt av med den men redan en liknande lindring som med händerna vore tacksamt. Idag väntar jag tills smärtan är outhärdlig innan jag tar till mediciner.

Tidigare försökte jag unvika att irritera armarna genom att t.ex. inte alltid tvätta dem i duschen och genom att torka dem försiktigt efteråt. Det har varit ett misstag. Genom att tvätta dem dåligt, har det lämnat ett lager med döda hudceller, som gör att huden stramar och det gör smärtan värre. Det är alltså bättre att gnugga armarna ordentligt så att huden är mjuk, fast irritationen orsakar en hel del smärta.

Om jag bara orkar stå ut med irritationen, så tror jag att det kommer att gå som med händerna. Till sist orkar hjärnan inte hantera smärtsignalerna och smärtan trubbas av. Åtminstone hoppas jag det. Tyvärr tar det mycket länge innan det sker.

Helt ok är inte händerna ännu heller för om jag använder handskar när jag arbetar, så börjar händerna klia p.g.a irritationen och till sist gör det ordentligt ont. Det är dock helt annat än hur det var i början då jag knappt fick på mej handskarna.

Advertisements