Jag är så innerligt trött på alla biverkningar som mina mediciner orsakar, att jag har beslutat mej för att försöka att sluta med dem alla. Det är en aning utopistisk att tro att det ska lyckas, speciellt under vintern, men det är i.a.f mitt mål. Temgesic har lyckats minska till ca 1 tablett varannan dag men får se hur det går när jag slutar med Triptyl.

Triptyl höjer ju smärttröskeln och det hjälper mej att minska Temgesic men tyvärr gör abstinensbesvären att jag inte kan sluta helt. Det känns som om myror kröp under skinnet på en och man blir otroligt rastlös. Besvären minskar med tiden men det går låmgsamt, mycket långsamt. Utan Triptyl kan det bli att jag blir tvungen att öka användningen av Temgesic, vilket jag inte vill, men den ger i.a.f mindre besvärande biverkningar än Triptyl.

Fördelen med Triptyl är att den lindrar spatisiteten i musklerna runt nacken och axlarna. Alternativt borde jag gå regelbundet hos en fysioterapeut men det blir dyrt i längden. Nu brukar jag gå först då situationen blir omöjlig, vilket sker några gånger per år.

Att bli av med medicinerna och biverkningarna vore underbart för biverkningarna (trötthet, apati, sötsug, slöhet m.fl.) hindrar mej från att leva som jag borde för att hålla min sjukdom (MS) under kontroll. Kosttillskott i all ära men de kan inte helt kompensera för att man äter fel och motionerar för lite. För så blir det när medicinen ökar sötsugen och gör en slö.

Att bli av med medicinerna och biverkningarna är bara en del av problemet, för sedan kvarstår ju ännu den kroniska neuropatin som är allt annat än lätt att leva med. Jag läste nyligen en bok som var skriven av ortopeden Antti Heikkilä och han hävdade att neuropati enbart är ett påhitt för att ge namn åt smärttillstånd som läkarna inte har någon förklaring till och att det egentligen är humbug. Påståendet var taget ur ortopedisk synvinkel och gällde närmast kroniska ryggsmärtor som han hävdade att kunde behandlas utan mediciner. Jag tror honom på den punkten men jag fortfarande konfunderad över orsaker till neuropati, som i mitt fall när nerverna är skadade, menar han att det också är humbug och att det är en smärta som kan behandlas på annat vis än mediciner.

Han har en mycket viktig punkt i sitt resonemang. Det sker väldigt många onödiga ryggoperationer som inte hjälper patienten alls eller så hjälper det bara tillfälligt. Jag känner personer som fått sin rygg stelopererad utan att det har hjälpt. Han menar också att värkmediciner bara gör problemet (smärtan) värre, eftersom det maskerar den verkliga orsaken. Han menar att alla ryggsmärtor kan botas med manipulation av musklerna, och det har jag bevittnat själv, men frågan är hur är det med andra typer av kroniska smärtor, kan de månne botas lika enkelt?

Känns lite som om han gör samma fel som de läkare som han kritiserar, han förenklar problemen för mycket. Det är så otroligt tröttsamt att nästan skrika av smärta var gång barner tar ens hand eller drar i ens fingrar. Läkarna begriper inte hur svår situationen är och hur mycket smärta jag har fått utstå, och fortfarande utstår, bara för att de inte begripit situationen fast hur tydligt jag än försökt förklara. Det finns ur deras synvinkel inga andra alternativ än hård medicinering och det är trots allt bättre än inget.

Regelbunden fysioterapi, alltså massage, skulle hjälpa en aning men det löser inte hela problemet, värken kvarstår om än lindrigare. Detta tycks inte vara något alternativ ur läkarnas synvinkel, utan de vill medicinera bort besvären. Det vore ok om det inte var för två problem som detta medför. Dels biverkningarna och dels det faktum att man vänjer sej med medicinerna och det är antagligen ett värre problem, eftersom det tvingar mej att öka dosen efterhand och i något skede kommer jag att uppnå en dos som tar livet av mej, eftersom jag tydligen kommer att vara tvungean att ta dem livet ut om det är upp till läkarna att bestämma.

Jag tror att mitt enda alternativ är att försöka sluta med alla värkmediciner och börja med regelbunden fysioterapi. Detta löser inte problemet helt och därför måste jag antagligen ännu försöka hitta på någon form av självsuggestion för att ”lura” mej själv bort från smärtan, typ Yoga eller någon annan form av meditation och avslappning. Medicinerna är ingen lösning, det är jag helt övertygad om nu efter ca 8 års prövande, men jag är likväl relativt hoppfull om att åtminstone hitta lindring och den måste jag hitta inom mej själv. Sjukvården kan man inte förlita sej till om man vill ha ett drägligt, produktivt och relativt långt liv. Värkmedicinerna dödar varje år tusentals människor och det förvånar mej inte alls.

Advertisements