Våra barn har, som de flesta barn antar jag, en förkärlek till att börja springa omkring som galna höns när de blir trötta. Vi brukar då försöka få dem att sluta upp med det, eftersom vi har märkt att våra barn + trötthet = dålig balans, men vanligen brukar uppmaningen ringa för döva öron. Så också i söndags.

Det fick den påföljden att den yngre sonen snubblade på sina egna ben och föll raklång på golvet utan att hinna ta emot stöten. Det blev den övre käken som fick ta emot smällen med intryckta framtänder och spräckt tandkött som följd. Det blödde ganska ymnigt och han har aldrig tidigare gråtit så mycket och så ljudligt som då.

Jag gjorde mitt bästa för att trösta och stoppa blödandet men att se sitt eget barn i det tillståndet var hjärtskärande. Nästa dag var munnen ordentligt uppsvullen och tandläkaren hade inga glada besked att komma med. Trots att framtänderna var kvar i munnen, så var de såpass intryckta att de med största sannolikhet kommer att svartna och om de värker mycket, så måste de då dras ut.

Pojken är bara två år ännu och använder ännu tutt men det blev nu ett abrupt slut på det. Så om det inte illa nog med all den värk som han har, måste han därtill avstå från sina tuttar, som alltid har varit så viktiga för honom. I natt vaknade han av värken och grät p.g.a den men efter att värkmedicinen började hjälpa fortsatte gråten likväl, för han hade svårt att sluta då han inte hade någon tutt att trösta sej med.

Min egen neuropati känns ganska ovidkommande i jämförelse med den smärta som hans tillstånd orsakar oss föräldrar och naturligtvis honom själv. Min neuropati klarar jag av genom att bita ihop och kämpa men den smärta som ens gråtande barn ger oss föräldrar, går inte bort oavsett vad man gör. Som tur kunde jag få honom att lugna sej efter ett tag och vi kunde gå och sova men jag vaknade efter ett par timmar och kunde inte somna om. Tankarna bara snurrade i huvudet. Det är frustrerande att stå bredvid när olyckan sker utan någon möjlighet att hinna ingripa. Det kommer att bli en lång och kämpig dag med bara ett par timmars nattsömn men det är ju ändå bara småsaker i jämförelse med vad han tvingas gå igenom just nu.

Han hade ett så vackert leende med stora fina tänder i en perfekt rad. Jag hoppas att de riktiga tänderna, som kommer om några år, kommer ut som de ska och inte lika snett som hans framtänder är nu. Jag hoppas innerligen att mina barn inte kommer att behöva tandställning, för jag var själv tvungen att använda tandställningar i sammanlagt över 10 år p.g.a att tandläkarna gjorde felbedömningar och jag var tvungen att göra om det 3 gånger innan resultatet blev bra. Jag är väldigt rädd om mina tänder, för jag har ju lidit mycket p.g.a dem, och jag kan lite för väl föreställa mej hur ont han måste ha just nu.

Annonser