Jag har länge funderat över vad sjukvårdens aversioner och allmänna motvilja mot vitaminer, och speciellt då D-vitamin, beror på och det senaste nyhetsbrevet från Vitamin D Counsil belyser svaret på den frågan.

Under 1930-talet undersökte man aktivt vilken inverkan höga doser av D-vitamin hade på olika sjukdomar, bl.a. astma och reumatism. Man gav patienterna otroligt höga doser av D-vitamin, ofta upp till 500 000 UI per dag, ända tills de uppvisade förgiftningssymptom. Då tog man ett uppehåll tills symptomen försvann och fortsatte med lite mindre doser.

Man fann positiva resultat för behandlig av vissa sjukdomar men under 1940-talet skedde några dödsfall p.g.a överdosering, vilket orsakade en motreaktion mot 1930-talets överoptimistiska och minst sagt brutala dosering. Det medförde att man slutade behandla med höga doser av D-vitamin och istället började predika om dess giftighet. Detta utan att reflektera över det faktum att allt är giftigt och att allt är samtidigt ogiftigt, allt beroende på doseringen. T.o.m vatten orsakar förgiftningssymptom vid för höga doser och man kan ta små doser, t.ex. av giftet Arsenik, utan att få förgiftningssymptom. Allt är relativt och beroende på dosering.

Motreaktionen medförde att D-vitamin stämplades som giftigt i alla doser utom den som motverkade rikitis, vilket sattes som den rekommenderade dosen. Detta har lärts ut till läkare och sjuksköterskor sedan 1950-talet och det har medfört till en mycket stark motvilja mot högre doser av D-vitamin än 400 UI. Man kan nästan prata om en form av hjärntvätt, fast det är kanske att överdramatisera det en aning.

Inte förren Reinhold Veith publicerade sin studie med rimligt höga doser av D-vitamin på slutet av 1990-talet började det på allvar forskas om rimligare dosers inverkan på hälsan. Nu har forskningen formligen exploderat och varje år kommer det ut fler och fler bevis för hur viktigt D-vitamin är för vår hälsa men tyvärr har vi förlorat över 50 år av möjlig behandling p.g.a ivern på 1930-talet och den motreaktion som följde efter det.

Vad lär vi oss då av detta? Det är viktigt att börja med små doser och öka från det, istället för att direkt hoppa på enorma doser. Annars finns det risk för att stämpla ämnet som giftigt även i små doser, trots att det finns ett säkert mellanläge med positiva effekter. Att ta 2 000 000 UI om dagen i en månad, som Gary Null gjorde av misstag, och följdaktligen blev allvarligt sjuk, är vanvett och att riskera både hälsa och sitt liv. Det är annars 400 gånger mera än vad jag tar per dag och det skulle aldrig falla mej in att ta så stora doser. Inte ens tillfälligt.

Om man vill och behöver ta D-vitamin i farmakologiska doser, så är 50 000 UI under en vecka tillräckligt. Det är något som jag inte kan rekommendera utan att saken följs med och godkänns av en läkare. En dos på 5 000 UI är däremot tryggt att ta även under längre perioder men även då behöver man följa med halterna i blodet för att undvika risken för hyperkalcemi. Man kan ha för höga halter i kroppen utan att känna av det och man kan inte utgå från att dosen är lämplig tills det att man blir sjuk av den, som man gjorde på 1930-talet.

D-vitamin är extremt viktig för vår hälsa men som med allt annat bör man vara observant för att inte överdriva och på så sätt riskera sin egen hälsa. Samtidigt är det synd att vi har förlorat så mycket tid p.g.a motreaktionen mot 1930-talets iver. Många har varit sjuka helt i onödan och jag räknar mej själv till en av dem. Av någon anledning, som ingen numera minns, fick jag aldrig D-vitamin som barn. Samtidigt har jag blivit utsatt för passiv rökning under min tidiga barndom och dessa två faktorer kombinerat har med största sannolikhet varit den utlösande faktorn bakom min MS.

Det är naturligtvis inget som jag på någotvis kan bevisa men det är två saker som bevisligen, det finns mycket mycket forskning om den saken, har en klart negativ inverkan på hälsan. Som tur har attityderna jämtemot rökning ändrat avsevärt sedan 1970-talet och numera är det relativt ovanligt att småbarn skulle bli utsatta för tobaksrök på samma sätt som jag blev under min barndom. På den tiden kände man inte till riskerna på samma sätt och det är tobaksbolagens ansvar, om än de vägrar ta ansvaret, då de mycket aktivt har försökt dölja tobakens negativa sidor.

Ännu under 1960-talet gav man småbarn höga doser av D-vitamin men det var något som försvann redan innan jag föddes i början av 1970-talet och t.o.m den relativt låga dosen man på den tiden gav lämnade jag utan. Svårt att säga vilken verklig inverkan det har haft men jag tror inte det är något sammanträffande att jag nu senare drabbats av MS och det kan förklara symptomen har jag ju haft redan sedan barn. I 12-14 års ålder började jag uppvisa de tydligaste symptomen men vissa symptom, eller konstigheter (vad man nu ska kalla dem), har jag egentligen alltid haft.

Jag har försökt lära mej av mina och mina föräldrars misstag. Jag är noga med att mina barn ska få tillräckligt med D-vitamin men utan att riskera överdosering. Jag röker inte, för jag blir sjuk av tobaksrök, men min pappa röker fortfarande. Han är numera noga med att inte utsätta andra för tobaksrök.

Annonser