Jag vill skrika. Högt. Hårt. Länge. Ännu en gång blir man sparkad i huvudet av vår sjukvård (lokala centralsjukhuset) som inte kan ordna med resurser för att kunna ta hand om oss behövande. Neej, det är ju lättare att blåsa miljoner på de böter man får för ineffektiv hantering av patienter, än att faktisk fixa problemet, som därtill skulle betala sej tillbaka inom ett par år, möjligen tre, om projektet går över budjet.

Jag har under våren försökt få hjälp med medicineringen från arbetshälsovården. De räcker upp händerna och säger att de inte kan göra något och hänvisar mej till neurologen på centralsjukhuset. Fint, tänker jag, vi tar det med den årliga kontrollen som borde vara nu i Juni. Naturligtvis får jag ingen kallelse, så jag ringer och frågar varför det dröjer.

Svaret får en att blekna. Läkaren har bara ”ämnat” boka en tid åt mej men inte gjort det av någon anledning, vilket jag starkt misstänker att är brist på tider, som han/hon hellre pantar tills någon ”verkligen” behöver den. Man struntar helt i om jag behöver den eller inte. Det betyder att jag nu inte på någotvis kan komma till neurologen innan hösten och jag har heller inga möjligheter att få en tid till neurologen om jag så skulle vara döende. Man blir så trött. Alltid samma problem. Årskontroll ungefär varannat år, för inte kommer jag att slippa dit till hösten, och ingen hjälp när man behöver det som mest.

När man väl får en tid, så är det ny neurolog som tvingar att upprepa samma historier om igen, fast han/hon kunde läsa det ur pappren. Med den korta tid som är reserverat hinner man aldrig komma fram till de verkliga problemen eller åtminstone få någon lösning på dem.

Förra sommaren när jag var på kontroll nämnde neurologen fina lösningar på problemen när jag berättade om dem men sedan i slutklämmen tog hon nästan allt tillbaka med hänvisningen att ”vi prövar ännu en gång med något annat..”. Så, en drös med nya recept på verkningslösa mediciner och inget konkret, fick man åter en gång knalla hem med svansen mellan benen.

Jag väntar mej inga underverk men väl sjukvård, eller kanske snarare hälsovård, för det är hälsan jag vill vårda, inte sjukdomen. Regelbunden fysioterapi skulle lösa mina nackproblem och det föreslog den förra neurologen men tog det tillbaka av någon anledning. Jag blir galen på dessa läkare som bara försöker få en nöjd utan att göra något konkret. De tror att det räcker att de ger en ett par recept och allt är bra för ett år framåt.

Jag är arg på sjukvården redan från tidigare, för alla feldiagnoser och misstag de gjort, men det som jag är mest arg för, är nog det att det inte tycks finnas intresse för att verkligen hjälpa patienten. Det är alltså inte den enskilda läkarens fel, för de tror jag nog att bryr sej, men väl själva organisationen. Vår sjukvård är väldigt dyr, trots att den inte är gratis, för både patienterna och staten. Man kan inte annat än undra vart alla miljonerna tar vägen men då man går runt på sjukhuset ett tag, ser man nog en hel del förklaringar på detta.

Ett av de största problemen misstänker jag att är det, att läkarna fungerar som förmän för sköterskorna och är tvugna att göra en massa administrativa uppgifter. Varför!? Varför utbilda en läkare med dyra pengar för att sedan använda dem till att vända papper när det är brist på dem? Varför måste sköterskornas förman ha en medicinsk utbildning? Säkert finns det fördelar med det men jag tror knappast att det är ett krav och det inte skulle gå at separera administrationen från själva sjukvården.

Detta skulle spara enorma resurser och lösa läkarbristen på en gång. Det skulle säkert orsaka problem till en börjar, innan alla anpassat sej till detta men när det väl skulle fungera, skulle man spara stora summor genom att lösa läkarbristen. Läkarna skulle säkert sätta sej emot detta, eftersom det skulle minska deras möjligheter att pressa upp sina löner och att göra dubbelt arbete.

Som det är nu, arbetar många läkare på den offentliga sidan på dagtid, för att sedan fortsätta på den privata på kvällarna. Den offentliga sidan har blivit tvigad att vara flexibel med detta, för annars skulle de förlora dem helt, eftersom de inte har samma förutsättningar att konkurrera med lönerna. Detta har gjort att läkarna har startat egna företag från vilket de säljer sina tjänster.

Detta har gjort att den offentliga sektorn har stressade läkare som inte bryr sej och som gör så lite som möjligt för sina patienter. Detta tvingar patienterna att fara över till den privata sektorn för att få den vård de behöver och där är de samma läkarna men nu är de ofta både trötta och stressade men åtminstone får man en tid till dem, för annars skulle de ju inte få några pengar.

Vi har alltså en situation där läkarna kan utnyttja läkarbristen för sin egen vinnings skull. För att vara rättvis, det är inte alla läkare som gör på detta viset, men alltför många och de tjänar väldigt stora summor på det. Det är inget fel i att läkare blir rika, de har ett ansvarsfullt arbete och ska få betalt efter det, men när deras girighet drabbar patienterna, då har det gått för långt och det har det gjort för länge sedan.

Jag känner några läkare privat och deras favoritsamtalsämne är hur de enklast ska tjäna ännu mera pengar och utnyttja systemet. Det är högst omoraliskt men förhoppningsvis är inte alla läkare så som de jag känner. De arbetar väldigt långa dagar, så någon tid att utvecklas och lära sej något nytt har de inte. Detta är ett annat stort problem.

När jag insjuknade och behövde akut slippa till en neurolog, blev jag tvingad att uppsöka en privat neurolog, för annars hade jag fått vänta i flera veckor eller t.o.m månader. Det kunde jag inte göra, så jag blev tvungen att betala ur min egen ficka. Nå, i ärlighetens namn så är inte offentliga sektorn speciellt mycket billigare den heller.

Jag kan inte förstå varför jag inte fick någon riktig vård innan det var för sent. Jag behövde akutvård men tvingades att vänta för att se om det skulle gå om av sej själv. Typ såhär gick det till: ”Du har ingen känsel i din högra hand, kan inte röra på fingrarna och du har enorma smärtor. Hör av dej om 3 månader om det inte gått om av sej själv.”. Inga fortsatta undersökningar, ingen vård och ingen medicinering. Jag fick klara mej själv.

Efter de 3 månaderna av fruktansvärda smärtor och lidande, slapp jag till en annan läkare i ett annat ärende, som insåg att vad jag genomled inte var normalt och han skickade mej vidare till en annan neurolog. Det tog flera veckor igen och neurologen skrattade ut mej och trodde att jag simulerade. Efter provsvaren skrattade han inte mera. Det tog 8 månader från första läkarbesöket till diagnos, trots väldigt tydliga symptom. Jag har svårt att skriva om detta för jag har svårt att komma ihåg den perioden p.g.a all den smärta jag upplevde.

Sjukvården tycks finnas till för att göra läkemedelsbolagen och läkarna rika, inte för att hjälpa patienterna. Det är synd att klaga på vår sjukvård för det finns mycket duktig personal, både läkare och sköterskor, som får ovett utan att vara själva ansvariga för situationen. Det är dock inte dem det är frågan om, utan sjukvården överlag och det faktum att patienterna lider i onödan. För de flesta problemen skulle vara relativt lätta att fixa. Vissar delar av sjukvården satsas det på och andra delar struntas det i. Alla har heller inte samma möjligheter.

Så är vår sjukvård, den bästa i världen, så länge man är frisk..

Advertisements