Såg just en intervju med en patien som hade obotlig cancer och han hade bara månader kvar att leva. Han hade svåra smärtor och värkmedicinen (fentanyl) orsakade så svåra biverkningar att han var tvungen att för den skull stanna kvar på sjukhuset. Han och hans familj vill att han ska få pröva om han kunde få tillräcklig lindring av kannabis för att han ska kunna vara hemma den sista tiden i livet. Ingen orimlig önskan. Utom för ”experterna” inom sjukvården.

Hans läkare hävdar att han inte skulle ha någon nytta av kannabis och att biverkningarna är för svåra. Jag har svårt att begripa argumenten. Om biverkningarna verkligen var för svåra, så är det ju bara att avsluta försöket och gå tillbaka till den medicinering han nu redan har. Som för övrigt har så svåra biverkningar att han måste vistas på sjukhus. Hur kan kannabis vara värre än det?

Samma sak om kannabis inte är till någon nytta. Det är bara att återgå till den medicin han har. Det var hans och hans familjs önskan att han skulle få pröva och då är det i min åsikt oetiskt av en läkare att förvägra en svårt sjuk patient detta. Har man en allvarlig och obotlig sjukdom så ska man ha rätt att få själv välja sin medicinering, dock med en läkares samråd, men nu är det enbart läkaren som bestämmer utgående från sina egna fördomar,  inte utgående från vetenskaplig fakta. Det är omoraliskt.

Läkarna sätter sin egen inställning till medicinering över patientens bästa och över vetenskaplig fakta. Tunga smärtstillande såsom fentanyl och buprenorfin har svåra biverkningar och jag vet av egen erfarenhet att det inte är roligt att vara tvungen att använda dessa. Att inte ens tillåta oss patienter försöka om kannabis kunde vara ett vettigt alternativ är fel och läkarna gör oss en björntjänst. Varför måste vi eventuellt lida i onödan? Det är ingen stor skada med att försöka hur det fungerar.

Frågetecknet är väl hur kannabis påverkar oss under en längre tids användande men det är ett relativt litet problem i förhållande till den eventuella nytta och om det visar sej att inte vara till någon nytta, ja då är det ju bara att sluta. I fallet med den cancersjuke, så finns det ju inga andra risker än att han kan komma att lida av svårare smärtor under en viss tid men detta är ju en risk som han var villig att ta och det är läkarens sak att informera om detta men inte att förhindra honom. Hans läkare ökar hans och hans familjs lidande och detta strider mot läkarnas etik men det tycks ju inte begå dem ett dugg.

Kannabis är så svårt stämplat som rekreationell drog att läkarna har svårt att acceptera den som en medicin. Problemet är inte avsaknade av vetenskaplig fakta, för den finns. Problemet är inte avsaknaden av empirisk data, för den finns. Problemet är läkarnas attityder som är starkt påverkade av deras egna förutfattade meningar och inskränkt konservativt tänkande. Även läkemedelsindustrin har ett finger med i soppan för de vill inte att kannabis ska bli en medicin eftersom de inte kan tillverka syntetiskt kannabis som fungerar lika bra som riktig. Om kannabis blev ett riktigt alternativ skulle försäljningen av smärtstillande minska dramastisk och det skulle inverka negativt på deras likviditet.

Jag skulle vara överlycklig om kannabis vore ett alternativ till Temgesic men det vet jag inte innan jag har prövat det. Jag vet heller inte hur det skulle vara att använda det en längre tid men vad jag vet är hur Temgesic fungerar och hur den inverkar. Nu efter 4 års användande är jag starkt beroende. Nyttan minskar hela tiden. Biverkningarna blir allt mer besvärande. Jag är trött på konstant värk därför att jag måste rationalisera användningen för att jag inte ska bränna ljuset i båda ändarna och att effekten ska ta slut för fort. Redan nu är jag så svårt beroende att jag får svåra abstinensbesvär om jag inte tar en tablett inom 12 timmar. När jag får abstinesbesvär kan jag inte vara nära människor för jag blir aggressiv och nervös. Smärtan blir outhärdlig. Den är obeskrivbar. När effekten av Temgesic är slut, har jag inga endorfiner som håller smärtan på en uthärdlig nivå. Det är som att doppa armarna i kokande vatten.

Jag är lindrigt sagt frustrerad över en stel och konservativ sjukvård som ser på smärta som något man bara måste stå ut med. Jag tar ansvar för mina krämpor genom att rationalisera användningen men det gör att jag lider konstant därför att jag är aldrig helt smärtfri. Om jag inte tog mitt ansvar och försökte hålla mej smärtfri, så skulle jag idag ta maximal dos utan någon nämnvärd nytta. Alternativ hade man varit tvungen att öka dosen för att kompensera med det blir dyrt både ekonomiskt och genom biverkningarna. Varje år försöker jag få hjälp av min neurolog men till ingen nytta. De försöker truga på mej verkningslösa mediciner som kostar skjortan. Varför inte låta oss pröva alternativ då vi önskar det och är villiga att ta ansvar för det. Jag vill inte vara beroende eller påverkad och så behöver dte inte vara men så är det nu. Vad som skulle egentligen ändra som är en verklig orsak att inte kunna pröva är något som jag inte begriper. Kan någon berätta det för mej?

Advertisements