Fredrik Lindström har skrivit ett intressant debattinlägg på Aftonbladet om fildelning. Han påpekar att rätten att äga sin skapelse är ett relativt nytt fenomen och att det inte är en självklarhet att man ska kunna tjäna en förmögenhet på det man skapat. Han påpekar också värdet i kopian. Han har rätt i det han skriver.

Han använder Metallica som exempel och det är mycket passande. Jag är själv Metallica-fan men det sätt de behandlade sina fans på i Napsterfallet var väldigt arrogant. James Hetfield har själv erkänt i en intervju i Guitar World att de till en början stal andra bands låtar när de inte hade egna. Att sedan tjäna miljoner dollar och anklaga sina fans för att de i sin tur kopierar, är inte bara arrogant, utan även moraliskt klanderligt.

Det var Lars Ulrich som verkade vara drivkraften bakom Napster-incidenten och det är ingen överraskning när man följt med bandet i över ett par årtionden. Jag gillar Metallicas musik, som är starkt influerad av bl.a. Black Sabbath, men deras arroganta och ibland överdrivet aggressiva stil är jag mindre förtjust i. Speciellt deras girighet. Ingen fel i att kunna bli miljonär på sin skapelse men att sedan när man nått den punkten tjafsa med dem som hjälp dem komma dit om småsmulor är i min åsikt moraliskt oförsvarbart.

Det tycks idag inte finnas några gränser för hur rik man ska kunna bli. Det räcker inte att vara multimiljonär, utan man måste fortsätta få in miljonerna i all oändlighet. Man kan inte bara stanna till och säga att nu räcker det, jag behöver inte mera, fast man har tillräckligt för att leva resten av livet i lyx utan att man behöver röra ett finger. Företagare tar ofta risker, ibland stora risker, genom att tvingas låna för att få igång företaget eller för att expandera men musiker behöver främst investera tid och därför är risken mycket mindre.

Det är kanske fel att jämföra yrkesgrupper och det är få musiker som verkligen lyckas att bli rika. De flesta lyckas inte ens leva på sin musik men det är en del av verkligheten oavsett om fildelning finns eller inte. Jag uppskattar dock stort musiker som sätter sin musik och de som lyssnar på den framom sin egen rikedom. Ett exempel på detta är Black Sabbaths gitarrist, Tony Iommi, som på slutet av 80-talet ibland bekostade själv deras turnéer då de hade problem med managern. Han var alltså tvungen att betala lönekostnaderna och andra kostnader för att de skulle kunna genomföra sina uppträdanden och för att de som köpt biljetterna inte skulle behöva lida p.g.a deras giriga manager som farit av med pengarna. Det är beundransvärt och det är många som borde ta modell av det. Iommi är dock av den gamla skolan som kört land och rike runt i en gammal Transit och spelat på små klubbar och barer för en spottstyver. Så tycks det inte vara med nutida band men undantag finns säkert.

Jag tror inte på musikindustrins påstående att det är fildelning som gjort att deras bransch har haft en nergång. De har varit bortskämda med goda tillväxtsiffror och nu när pengarna inte rullar in lika lätt, börjar de direkt klaga och peka finger i hopp om att klockan ska gå att vrida tillbaka. De stora skivbolagen måste inse att saker ändrar i och med att tekniken går framåt. De kan inte bara stå på stället och hoppas att allt fortsätter som tidigare. Folk vill tvingas åka till en butik för att köpa en skiva när de vill ha musik, utan de vill  kunna ladda ner via datorn, för det är snabbt och enkelt.

Själv är jag så pass gammal att jag vill ha en fysisk produkt om jag gillar en skiva. Jag vill ha en CD, DVD eller Bluray att hålla i och sätta i hyllan men yngre har knappast samma behov om de växt upp med möjligheten att ladda ner. Det är ju också miljövänligare då man inte behöver frakta plast långa vägar. Det är alltså en positiv utveckling som vi ser, fast jag själv inte egentligen gillar det. Jag gillar att kunna ladda ner och provlyssna men gillar det vill jag köpa en skiva att hålla i.

Jag har också likasom Fredrik kopierat musik från radion på C60 och C90 kassetter. Ljudkvalitén var urusel men det var ok då vi inte visste av bättre. Sedan när CD:n kom började man märka hur dåliga kassetterna egentligen var och det var första steget till bättre ljud. Ibland kopierade vi från kassett till kassett och det blev dåligt om något! Ändå hade det sin egen charm. Den dåliga kvalitén blev en del av musiken och sålänge man inte hade bättre att jämföra med var det inga problem.

Nu när branschen allt mer hårdhänt övervakar sina intressen får vi se mera krångel och direkta övertramp. Ett exempel på skandalöst beteende av ett företag är när Sony släppte kopieringsskyddade skivor med medföljande root-kit. Andra mindre allvarliga, men ändå väldigt beklagliga, saker är alla dessa kopieringsskydd som gör att CD-skivan inte längre är en CD-skiva, eftersom de inte följer standarden, och därför inte fungerar i alla apparater. Många luras att köpa skivor de inte kan lyssna på.

Sedan förekommer även andra tråkiga följder av detta. På internet finns det många siter som erbjuder tablaturer och andra hjälpmedel för att man ska kunna njuta av musiken genom att spela själv men även detta tycks göra musikbranschen rädda för att ingen ska köpa deras musik eller att någon ska kunna göra egna kopior som de säljer. Av denna orsak har många av dessa siter blivit stämda och de kan därför inte längre låta någon kopiera deras material. Material som oftast gjorts av frivilliga som lyssnat på musiken och gjort egna tablaturer för att visa åt andra hur det ska spelas.

Det är tråkigt att de ska bli på detta viset. Att ladda ner tablaturer är vanligen gratis men siterna får pengar genom reklam och det tycks vara dessa pengar som musikbranschen vill åt. Ingen ska få lyssna på deras musik och berätta åt andra hur man ska spela musiken och sedan tjäna pengar genom att visa reklam som inte har något med saken att göra. Om någon på någotvis tjänar pengar på något som, oavsett hur avlägset, har något med musik att göra, så måste man betala musikbranschen för detta.

Dessa företag som kräver in pengar för den musik som spelas på radion och säger sej betala den åt de musiker som gjort musiken, vill bara ha mer och mer. De vill även ha pengar för de media som vi kunde använda till att kopiera musik med, oavsett om vi gör det eller inte. Privata företag tillåts alltså uppbära en sorts skatt och det anser jag vara fel. Speciellt om vi beaktar det som de tillåts göra.

Musikbranschen kräver att vi ger bort våra rättigheter för att musikbranschen ska fortsätta tjäna pengar som förr. De stämmer gamla tanter och döda människor för fildelning, fast det är uppenbart att de inte gjort det. De vill bara komma åt folks pengar och de bryr sej inte om hur och om de har rätt till det eller inte. Varför myndigheterna och rättsväsendet inte ser girigheten och gör något åt saken är för mej obegripligt. Ja, såvida jag hade någon tillit till rättsväsendet vill säga, nu har jag inte det, så egentligen är det inte så förvånande.

Rättsväsendet står ju på pengarnas sida och vi vanliga människor har egentligen inga rättigheter. Inte ens i uppenbara fall. Företags för stora ersättningar för den ”skada” de uppskattar att vi ställt till med via fildelningen. Samtidigt får vi vanliga människor knappt någon ersättning om ett företag orsakar oss skada. Rättsväsendet vågar inte ställa ekonomiska krav på stora företag eftersom det skulle ju hämma tillväxten, vilket skulle skada samhället.

Mer och mer ser vi fall där den lilla människans rättigheter blir påtrampade för den stora massans skull. Vårt samhälle blir allt hårdare och mer övervakat. Våra rättigheter försvinner samtidigt som vi väntas överlåta alla våra pengar till bankerna och storföretagen. Politikerna tycks arbeta för företagen, inte oss väljare, och de tycks inte inse att de också är människor som i slutänden kommer att påverkas av deras dåliga beslut. Kanske blir de såpass smörjda av företagen att de inte behöver bry sej.

Advertisements