I helgen gjorde jag en längre tur när jag var ute och sprang. Vi var hos mina svärföräldrar och även om jag kände till trakten, så var avstånden obekanta då jag bara åkt bil där. Därför gjorde jag halft oavsiktligt en längre tur än vad jag tänkt mej och naturligtvis kom jag inte ihåg att ta med telefonen.

Till en början gick det trögt att springa men ju längre jag kom, dessto bättre började det gå. Det fick mej att göra en längre tur än vad jag egentligen tänkt mej men det var inget problem i sej. Problemen kom efter ca 15-17 km då mitt högra knä sa upp kontraktet. Det var heller inget större problem, fast det var 5-6 km kvar, men problemet var att solen höll på att gå ner och temperaturen sjönk snabbt.

Jag var ju genomsvettig, så jag var tvungen att springa och gå i intervaller för att hålla värmen. Det gick bra i början men efter ett tag ville inte knät alls mera och det blev svårt att gå. När jag hade ett par kilometer kvar var det mörkt och jag kunde knappt gå. Jag blev snabbt kall eftersom jag svettig. Nu hade en telefon varit bra att ha med sej.

För att snabbare komma tillbaka, genade jag över en åker. tyvärr var det ett brett och djupt dike mitt på åkern och normalt hade jag kunnat just och just hoppa över det men med mitt sjuka knä och nerkylda muskler var det bara att glömma den saken. Jag var tvungen att gå runt. Vi det laget var jag kraftigt nerkyld. Jag hade inte ens handskar på händerna och temperaturen var under noll.

Till sist hittade jag en bro som jag slapp över på men det var svårt för den var instabil och det var mörkt. Min stela muskler gjorde inte saken lättare. Den sista biten började det bli väldigt svårt att ta sej fram. Det gjorde ont och jag frös. Jag var så kall att jag bara skakade.

Först när jag väl kom in i värmen märkte jag hur nerkyld jag egentligen var. Jag tog inte med mej telefonen, även om jag visste att knäna kunde ställa till med problem, eftersom vanligtvis springer jag i en cirkel och därför är det aldrig speciellt lång väg hem. Det gjorde jag inte nu och det var ett misstag. Jag hade inte heller tillräckligt med kläder på mej, även om det inte gjort så stor nytta heller då jag var svettig.

Bakgrunden till att det gick såhär var att vi had ebråttom att komma iväg och därför hann jag aldrig tänka igenom vad jag behöver ha med mej. Jag hade också bråttom att komma iväg på länken då solen höll på att gå ner. Jag borde ha förstått att göra en kortare länk då det var så sent och jag inte sprungit där tidigare men jag brukar spriga som det känns och nu kändes det bra.

Knäna lyckas ibland överraska och det borde jag ha räknat med. Jag lärde mej en läxa och det kunde ha gått riktigt illa. Som tur kunde jag i.a.f gå. Om jag hade snubblat och fallit ner i diket, hade jag knappast sluppit upp för jag var så stel vid det laget. Marken var plöjd och ojämn och det var mycket mörkt, så det var tur att jag inte snubblade. Det var egentligen tur att jag såg diket alls och om jag inte hade vetat av den, hade jag kanske inte gjort det.

Nästa gång jag gör en längre länk när det börjar bli kallt, så tar jag med telefonen för detta är något jag aldrig vill uppleva igen. Det var smärtsamt, kallt och obehagligt. Det var ett idiotiskt misstag som man inte borde göra i min ålder mera. Jag vet inte om jag ska skylla på att jag är ung i sinnet eller bara dum i huvudet..