Jag har inga poetiska anlag men i natt har jag svårt att sova och då kom jag på dessa ord. Det är nog min första dikt någonsin, så jag hoppas att ni ursäktar kvalitén..

Spädbarnet i vaggan ler, väntar att mamma och pappa ser.

Växer så att det knakar, även om maten inte alltid smakar.

Livet är kort, tiden den bara blåser bort.

Hur man än springer, aldrig man hinner.

Innan man vet hut, är barnen ut.

Man kan bara hoppas, att de lär sej hur tiden stoppas.

Annars får de också finna, hur det är att aldrig hinna.

Annonser