Jag har ofta här på bloggen kritiserat vår sjukvård. I en viss mån orättvist, efter den är faktiskt bra på vissa saker, t.ex. benbrott, diabetes, bakterieinfektioner m.fl., men helt rättvist när det gäller andra mera komplicerade saker där läkarens förmåga verkligen sätts på prov.

Jag finner det beklagligt att en relativt simpel sak såsom anemi tycks vara väldigt svårt att behandla, trots att det är lätt att ge diagnosen. Jag vet det av egen erfarenhet för jag har lidit av anemi sedan barn och det är först i vuxen ålder jag fått bukt på den, själv.

Redan som barn fick jag diagnosen anemi, för det var ju en lätt diagnos, läkaren såg ju från blodprovet att mitt hemoglobin var lågt. Behandligen var sedan en svårare sak. Jag ordinerades alltid järntabletter men det påverkade inte anemin på något sätt för felet låg ju inte i det att jag fick i mej för lite järn, utan att min kropp inte kunde ta upp järnet ur födan.

Detta var ett faktum som ingen läkare såg eller förstod under 20 års tid. Jag gick hos vem vet hur många läkare och klagade alltid på samma saker, trötthet, blekhet, kraftlöshet, näsblod och lågt blodtryck. Alla symptom på anemi men få läkare brydde sej, några skrev ut järntabletter, men de flesta trodde att jag simulerade och sa att det är ju bra att jag har lågt blodtryck. Fint, det är ju bra att det svartnar för ögonen varje gång jag stiger upp och att jag inte orkade koncentrera mej i skolan p.g.a det låga blodtrycket.

Det var först när jag själv förstod att jag måste ta ansvar för min egen hälsa och att jag måste behandla mej själv som jag blev bättre. Jag började ta starka B-vitaminer och det tog inte länge innan anemin var borta och den har aldrig kommit tillbaka. Anemin berodde helt enkelt på endera B6-, B12- eller så på folsyrebrist. Vilket vet jag inte eftersom ingen läkare ville undersöka något sådant.

Jag kan inte för mitt liv begripa hur 10-15 olika läkare under 20 års tid kan undgå att förstå vad som var den verkliga orsaken bakom anemin. Jag berättade alltid att järntabletter inte fungerar men alternativet var inget. Är läkarnas motvilja mot vitaminer så stort eller vad beror det på?

Samma dilemma gäller även andra svåra sjukdomar. T.ex. med min MS har jag fått erfara samma svårighet med att först ge diagnos och sedan med att behandla den korrekt. Jag fick springa hos många läkare med mina diffusa symptom och jag förstår nog att det är svårt att ge en diagnos utgående från vaga symptom men det är ett par saker som jag inte kan acceptera. Dels det att jag behandlades som simulant direkt om läkaren inte insåg vad felet var, dels att inte ens klara symptom hjälpte för att få en diagnos.

Varför ska det vara så svårt att inse att en patient verkligen kan vara sjuk, trots att läkaren inte förstår vad som är fel. Att en läkare inte hittar felet betyder inte att felet inte finns och läkarna tycks ofta ha nån form av attytydproblem med denna sak. Om de inte hittar nåt fel, så antar de att patienten är inbillningssjuk eller att det är psykosomatiskt. Det är en kränkande inställning ur patientens synvinkel och för många patienter är det en stor lättnad när de får en diagnos, trots att det kan vara en allvarlig sjukdom. Själv minns jag att jag blev överlycklig när jag fick MS diagnosen och det är helt absurt att läkarnas inställning får en att reagera på det viset men det var en sådan lättnad att få det bekräftat att man inte bara hade inbillat sej allt.

När man läser olika människors erfarenheter med läkare, så blir det tydligt att detta inte är ett undantag, utan det är en norm. Många som får diagnosen MS har många år kämpat för att få en diagnos och har många gånger fått utstå en hel del från sjukvårdens sida. Främst då av läkarna men även av sköterkorna ibland. Samma gäller också andra sjukdomar som har diffusa symptom. Jag förstår att det inte är lätt att alltid ge en korrekt diagnos men det är inte det jag kritiserar, utan det är attityden som det är fel på.

Jag förväntar mej inte underverk av läkarna men jag förväntar mej att få ett respektfullt och ansvarsfullt mottagande och det är något som jag sällan har fått. Respektfullheten innebär att läkaren lyssnar på patienten och ansvarsfullheten att han tar reda på den infomation han behöver för att kunna behandla patienten så bra som möjligt. I dagens jäktade sjukvård är detta knappast ens möjligt och det är en av skälen till att jag kallar vår sjukvård patologisk.

Jag har faktiskt stött på en läkare som var både respektfull, han lyssnade på mej, och ansvarsfull, han tog reda på hur det låg till med den medicinen jag bad om. Resultatet var att han insåg att medicinen kan hjälpa mej och att i värsta fall är det bara ett slöseri med pengar. Det är dock med mina pengar och jag ber om det, så det är inte hans sak att ifrågasätta det och det har absolut inte varit ett slöseri med pengar för medicinen är relativt billig och den fungerar. Det är alltså fråga om LDN.

Slöseri med pengar var den interferon som jag använde innan det. Den gjorde mej svårt sjuk och nyttan var negativ. Dyr var den också, 3-4 dagars interferon kostade ungefär lika mycket som ett helt år med LDN, men läkarna känner ofta inte det ansvar jämtemot patienten som de borde. Ofta hävdar de tvärtom, att det är just p.g.a ansvaret som de inte skriver ut recept på mediciner som LDN. Detta då de hävdar att det inte finns vetenskapliga bevis för att LDN fungerar.

Om de verkligen var ansvarsfulla skulle de ta reda på sanningen och agera utgående från de vetenskapliga- och empiriskabevis som finns men det tycks inte vara i deras intresse av någon anledning. Dagens läkare är närmaste bara receptstämplare som lyder det läkemedelsindustrin säger att de ska göra. Det är mycket beklagligt att så få läkare vågar ta ansvar för sitt agerande och tänka själv men tack och lov finns det undantag. Hoppas att yngre läkare börjar tänka mera självständigt och inte låter sej hjärntvättas av industrin i samma mån som de läkare vi nu har.