Det är ett nöje att spela gitarr när man ser hur den yngre (10 månader) pojkens min lyser upp när man börjar spela. Han kommer alltid krypande när han hör att jag börjar spela och man kan inte låta bli att skratta när man ser hans leende. Ibland har han krälat, innan han lärde sej krypa alltså, från andra änden av huset när han hört mej spela och det är inte nån lätt sak att kräla en sån lång sträcka, så han måste nog ha nån slags passion på gitarrmusik (om mitt spelande nu kan kallas för musik..). Han spelar, eller tja, leker också ofta med sin brors lilla gitarr och han tycks ha bra känsla för rytm. Får se om vi får en riktig gitarrist i familjen så småningom.

Advertisements