Jag har länge menat skriva om de missöden jag haft med olika neurologer. Jag har varit hos ett antal neurologer under den tid jag lidit av neurologiska problem, händerna alltså, och jag måste erkänna att jag ännu inte träffat nån som varit bra. Vissa har varit trevliga men osakliga och vissa har varit otrevliga.

När jag först fick mina besvär med händerna, lillfingret på högra handen domnade bort och känseln kom inte tillbaka, fick jag en remiss till centralsjukhuset. Tyvärr kunde jag inte vänta p.g.a svåra smärtor och därför for jag till ett privat sjukhus för undersökning. Neurologen där var nog hyffsat saklig men hade bråttom och han menade att nerv var i kläm vid armbågen. Jag fick en snabbare remiss till centralsjukhuset till en ENMG undersökning (nervernas förmåga att leda el) och ett recept på Panacod. Undersökningen var extremt smärtsam eftersom vid det laget hade hela handen domnat bort och det kändes som om jag inte hade nån hud alls. Läkaren som undersökte förstod alldrig hur ont det gjorde fast jag försökte förklara. Det var inte ENMG undersökningen i sej som gjorde ont, utan det när läkaren berörde min hand. Efter undersökningen var pappret som jag låg på helt genomvåt och då först förstod läkaren att det gjort ordentligt ont.

Undersökningen gav inget annat resultat än att det fanns nåt fel på nerverna men att det inte kunde sägas var och därför kunde man inte operera felet. Det fanns ju inget fel att operera heller. Man besllöt sej för att avvakta 6 månader för att se om det gick om av sej självt och det gjorde det. Domningen alltså, inte smärtorna och känsligheten. Som tur, eller tja tur och tur, så var reumafaktorn förhöjd och jag hade också fått tid till en reumaläkare. Han tyckte inte att jag led av reuma men var mycket intresserad av mina besvär med handen och han misstänkte att jag kanske hade borrelios, så han gav mej en remiss till neurologen på centralsjukhuset.

Neurologen skrattade åt borrelios-misstankarna, han trodde nog att det var min idé men det var det inte. Han kommenterade inte problemen med handen speciellt mycket men tyckte att vi kunde ändå göra ett likvor-test om jag insisterar när jag ändå var där. Som tur insisterade jag. Senare när han ringde om resultatet var han inte lika arrogant mera. Han berättade att jag hade en steril hjärnhinneinflammation och att jag borde komma på en MRI-undersökning och gav mej en tid för det.

Under tiden jag väntade fick jag samma fel men i vänster hand. Jag kontaktade neurologiskapolikliniken men tyvärr hade han tagit semester så jag var tvungen att vänta. Jag var för oerfaren för att förstå att insistera på att få en tid, så jag väntade en månad. Då blev jag direkt intagen och fick kortisonbehandling intravenöst under tre dagar men det var för sent. Skadorna hade redan hunnit komma och nu har jag samma fel i båda händerna från armbågen ner till fingertopparna. Alltså allodynisk neuropatiskvärk, vilket betyder att lätt beröring gör ont.

Samtidigt fick jag diagnosen och min fru som var med satt och grät. Han föreslog medicinering och jag frågade om biverkningar. Han skrattade mej rakt i ansiktet och svarade att alla mediciner har biverkningar. Jag tyckte det var mycket illa gjort mot min fru som var upprörd, själv brydde jag mej inte så mycket om det för jag är ganska van med idioter som inte kan uppföra sej. Redan vårt första möte räckte för att jag skulle fatta illa tycke om honom men detta var droppen. Det kanske inte låter så dramatiskt men tro mej, det var mycket dåligt uppförande och läkare får inte uppföra sej på detta sätt. Tyvärr är det inget som hindrar dem.

Medicinen som han skrev mej, Rebif, passade mej inte alls och jag bytte efter en månad till Copaxone som passade bättre. Jag hade vid det laget hört talas om LDN (Low Dose Naltrexone) som jag beslöt mej för att försöka få tag på. Att fråga min neurolog var helt uteslutet efter hans tidigare reaktioner så jag beslöt mej för att fara till en privat neurolog, samma sjukhus som den som gav feldiagnosen arbetar på och av en slum så var den neurolog jag slapp till hans pappa!

Han var mycket kritisk till hur hans son hade kunnat ge en sådan feldiagnos och sa att han minsann skulle ha givit mej rätt diagnos direkt. Han var proffessor och mycket excentrisk. Han tyckte jag var i mycket dåligt skick och ville att jag skulle äta kortsontabletter, trots att jag bara ville ha ett recept på LDN och ett läkarintyg för min försäkring, men först ville han ta en drös med prover på mej. Proverna kostade mycket, väldigt mycket och resultaten skulle jag få vid nästa besök.

Nästa besök var helt annorlunda. Jag var plötsligt i bra skick igen och inte ett ord om några kortisontabletter och lika bra var det för jag behövde dem inte. Han hade tagit reda på LDN, sa han, men ändå pratade han bara om Modafinil, som jag inte hade nämnt, och sa att han inte kunde skriva det åt mej för han kunde bli av med sin läkarlicens, igen! Jag sa att jag inte ville ha Modafinil, utan Naltrexone i små doser. Han upprepade att han kunde inte ge mej ett recept på Naltrexone i små doser men motvilligt skrev han Naltrexone i fulldos! Jag förstår inte hur det kan vara fel att skriva ut mindre doser men ok att skriva ut full dos! Huvudsaken var att jag fick det och jag delade upp tabletterna i tio delar för att få rätt dos.

Sedan var ännu frågan om läkarintyget. Han hade krafsat ihop ett eländigt intyg som jag direkt såg att försäkringsbolaget inte skulle godkänna och det gjorde de inte heller. Det blev starten till en process som tog 1,5 år av kämpande för att få tillräckligt bra intyg och få dem övertygade om att jag har rätt till ersättning. Vilket jag hade och vilket de till sist godtog då jag fick dem ställt mot väggen genom att tvinga dem berätta vad deras krav verkligen var. Då var det lätt att tillgodose deras krav, för jag uppfyllde dem redan med råge. Så, för mina surt förvärvade pengar fick jag ett nästan värdelöst recept och ett helt värdelöst intyg. Jag kände mej totalt lurad men jag var för utmattad för att ställa till väsen av det och jag hade ändå antagligen förlorat, trots att jag blev lurad. Ett besök hade räckt och några prover behövdes inte.

Efter det beslöt jag mej för att ALDRIG mer gå till en privat neurolog. Senare träffade jag en neurolog på ett seminarium där det framkom att jag använder LDN, han uttryckte sej mycket nervärderande om medicinen trots att han inte visste nåt om den och samtidigt förudmjukade han mej inför alla där. Hn hade inget alls att komma med på hela seminariet och hade lika bra kunnat stanna hemma. Nu har jag en ny tid till en neurolog och det är inte samma neurolog. Jag är lätt optimistisk till att han kommer att vara bättre men han är trots allt en läkare och de är sällan bra, om än det finns bra läkare. Vill man ha bra information om den sjukdom man har, så se på nätet och tala med andra som lider av samma sjukdom. Läkare är egentligen bara bra på att skriva recept, inget annat. Deras utbildning är för snäv för att kunna ge en bra behandling. De kan sällan hantera människor och de är ofta för arroganta för att ens bry sej. För att en läkare ska vara verkligen bra, kräver det att han/hon är genuint intresserad av att hjälpa människor men det är de tyvärr väldigt sällan.

Vi respekterar läkare alltför mycket i detta samhälle. Vi ger dem för mycket makt och tillit. Jag har träffat några verkligen bra läkare och jag känner ett par personligen. Det ändrar inte min inställning till läkare. Jag kommer också i fortsättningen att lyssna på dem men jag kommer inte att lita på det de säger. Jag kommer i fortsättningen också att lyssna på mej själv och göra det jag själv anser är bäst. Det har räddat mitt liv och gjort mitt liv mycket bättre. Vi är alla i slutändan ansvariga för vårt eget liv och vi är skylldiga oss själva att ta reda på hur vi bäst lever vårt liv.

Ingen läkare har lyckats göra något för att få mej att må bättre, tvärtom, enbart jag själv, med den kunskap jag lyckat få via nätet, har jag gjort mitt liv bättre.