Sedan yngre tonåren har jag lidit av en mycket kraftig trötthet, jag kunde sova hur mycket som helst och det var nästan omöjligt att komma upp om morgonen. Jag hade också koncenrationsvårigheter och blödde ofta näsblod. Jag hade mycket dåligt hemoglobin och det har jag haft hela mitt liv, ända sedan barn. Det hade den påföljden att det svartnade för ögonen då jag steg upp och om jag inte hade nåt att ta tag i föll jag omkull. Jag gäspade konstant. Hade inte en aning vad som var fel på mej men jag förståd så småningom att det inte var normalt att må som jag gjorde. Jag undrade varför jag aldrig mådde riktigt bra.

Till sist började jag ta reda på vad som kunde vara fel på mej och jag misstänkte fibromyalgi. En dag fick jag kraftiga B-vitamintabletter av min flickvän och när jag använt dem ett tag blev mitt hemoglobinvärde bättre. Samtidigt blev jag av med näsblodet och att det svartnade för ögonen när jag steg upp. Även gäspandet minskade och det blev lite lättare, eller mindre svårt, att stiga upp om morgonen. Jag misstänker att jag led av B12-brist för det inverkar på rödablodkropparna vilket påverkar hemoglobinet.

Det tog över 10 år att bli av med symptomen sedan de uppkom. Jag hade varit hos ett otal läkare men det ända de sa var att det är bra att ha lågt blodtryck. Ibland gav de mej järntabletter mot det dåliga hemoglobinet men eftersom felet inte var järnbrist, så hjälpte det naturligtvis inte. Hur svårt kan det vara att få rätt diagnos på en sådan simpel sak som B12-brist? Man tycker att nån läkare borde ha fattat att då järntabletter inte hjälper och patienten lider svårt p.g.a symptomen, så borde man undersöka bättre men nej, ingen kom på den tanken. Min flickvän ”botade” mej men tyvärr tog inte problemen slut här.

Tröttheten satt forfarande i, fast jag kanske klarade mej med lite mindre sömn. Till sist fick jag diagnosen MS men det tog länge och var svårt. Läkarna gjorde det svårt. Hade de givit mej möjligheten att diagnosticera mej själv hade jag antagligen hittat felet snabbare än vad de gjorde. Låter kanske konstigt och uppblåst men faktum var att en feldiagnos sinkade allt i ett halvår. 

Ok, jag hade nu orsaken till tröttheten, trodde jag i.a.f, men vad gör läkarna för att hjälpa? Svar: inget! Enligt min neurolog på centralsjukhuset och också en privat neurolog, som därtill är emeritius professor, så finns det ingen hjälp att få mot trötthet. Eller det fanns en medicin, Modafinil, om jag minns rätt, men det kunde inte professorn skriva ut för han kunde bli av med sin läkarlicens! Vad gör man när läkarna varken vill eller kan hjälpa? Jo man hjälper sej själv genom att söka efter information.

Efter att ha sökt ett tag och provat olika kosttillskott, fann jag ett som heter alfalipoinsyra asetyl l-karnitin. Jag köpte det och började ta det dagligen. Efter en vecka märkte jag att jag inte gick och la mej mera efter att kom från arbetet och att även om jag ibland var trött, så orkade jag i.a.f göra saker. Det var något nytt för mej! Plötsligt började jag orka som andra människor och det var en otrolig känsla att efter 19 år plötsligt orka som andra! Kosttillskottet fungerar så att det gör att mitokondrierna producerar effektivare energi från fettsyror. Cellerna fungerar helt enkelt bättre. Den hjälper även till att reparera DNA.

Vad orsakade då tröttheten? Frågar man en läkare är svaret automatiskt MS men jag är inte så säker. Jag har övertalat många med MS att pröva detta och fast många har haft nytta av det, så har ingen haft så dramatiska förändringar som jag. Varför? Jag misstänker att det beror på att jag led av CFS (Chronic Fatigue Syndrome), det är i.o.f.s bara ett namn men tydligen har jag haft problem med näringsupptaget ur maten och det har dels orsakat brist på B12 och dels brist på karnitin vilket gjorde att cellerna inte fungerat tillräckligt bra. Det kan inte vara MS som i huvudsak orsakade tröttheten för då skulle den inte ha försvunnit på det sätt den gjorde när jag började ta preparatet.

Nu är jag kanske inte helt pigg nu heller men i jämförelse med tidigare mår jag nu normalt. MS orsakar nog trötthet ibland, det erkänner jag, men det huvudsakliga tröttheten, den som jag led av mest, den är borta. Slutar jag äta preparatet så kommer det tillbaka inom en månad. Sakta men tyvärr säkert. Jag är nog tvungen att äta det livet ut. Den kostar en hel del men det är den värt. Jag vill inte må som jag gjorde förr. Ibland känns det som om mitt liv börjat först nu.

Så för att komma till någon konklusion så måste jag tillägga att jag trots allt tror att jag lider/har lidit av alla tre. Ingen av dem kan förklara allt, inte ens två av dem kan, men alla tre ihop kan förklara det.

Advertisements